Tillbaka

Rigmor Granlund-Lind och John Lind: Svart på vitt

Textprov:

Regeringsuppdraget

Rådet för arbetslivsforskning, förkortat RALF, fick 1997 regeringsuppdraget att redovisa en översikt och en utvärdering av såväl svenska som internationella forskningsresultat vad gällde elöverkänslighet samt hälsorisker med elektriska och magnetiska fält.

Ett led i detta arbete var att bereda de elöverkänsliga själva, deras anhöriga och personer som på annat sätt kommit i närmare kontakt med problemet elöverkänslighet möjlighet att komma till tals. Därför annonserade man i de stora dagstidningarna om en hearing i Norra Latins aula den 8 mars 2000, där de som så önskade fick hålla ett anförande på högst tio minuter eller lämna en skriftlig rapport på högst två A4-sidor till RALF. De som hänvisade till tidningsartiklar eller annat material ombads bifoga kopior. (Annonsen finns på sid 00.)

Hearingen hölls inför en fullsatt aula. På podiet satt RALF:s generaldirektör Gunnel Färm samt de tre personer som ledde regeringsuppdraget, Ulf Bergqvist, Lena Hillert och Elisabeth Birke, inte för att göra inlägg utan enbart för att lyssna. Ulf Bergqvist förklarade emellertid syftet med hearingen  inför publiken och vi citerar ur det skriftliga protokollet, sid 2:

Några ord om vad som händer senare. Vi kommer alltså att med stenografens hjälp ta upp allt som sägs. Vi har dessutom fått in skriftliga bidrag - jag tror dagsnoteringen är 300 bidrag. Allt det här kommer att samlas och kommer till att börja med vara ett av underlagen för ett möte den 12 april med tidigare inblandade experter. Vi kommer att sortera materialet efter någon form av kapitelrubricering, så att det går att hitta, men inget annat kommer att göras med det utan det kommer att vara i oavkortad form antingen det som sagts eller det som lämnats in. Vi tror att det hela kommer att vara klart omkring den 1 juni, så att vem som helst kan beställa det.

Det finns ett steg till, som är mycket viktigt. Här har folk kommit för att berätta för oss. Det kan tänkas att det finns några som vill göra detta men som kanske inte vill få det tryckt. Av etiska skäl - och det finns säkert juridiska skäl också - kommer vi att till samtliga bidragsgivare skicka ett brev, där vi ber om tillstånd att trycka upp deras bidrag till en rapport. Vi vill alltså ha ett aktivt godkännande från alla bidragsgivare. Det betyder att de som inte svarar på detta brev slipper få se sig i tryck. Materialet kommer att finnas tillgängligt som arbetsmaterial, men sedan kommer det inte längre. Jag ber er: Om ni vill vara med, svara på detta brev!

Den rapporten kommer också att ligga som bilaga till vår slutrapport. Vi tar in information, och den kommer att spridas vidare. Det är liksom syftet med dagen.”

Någon sådan rapport kom emellertid aldrig. Man förklarade att det fattades pengar. Dock fanns en ytterst summarisk beskrivning av de 33 inläggen och 414 breven på en dryg A4-sida på sid 108f i RALF:s slutrapport till regeringen, Elöverkänslighet och hälsorisker av elektriska och magnetiska fält. Forskningsöversikt och utvärdering. I stället för den utlovade tryckta rapporten fick regeringen en pappkartong med originalbreven i bokstavsordning.

Detta material var emellertid offentlig handling. Eftersom RALF-rapporten i stort sett gick ut på att elöverkänslighet i princip inte existerade, något som fick stort genomslag i media, blev vår nyfikenhet stor på innehållet i breven. Vi hade lyssnat på hearingen och blivit imponerade över de i vårt tycke ytterst kvalificerade inlägg som hållits och tyckte att vi lärt oss mycket. Vi gick upp på Näringsdepartementet för att åtminstone ägna någon dag där åt att läsa så många av breven som möjligt för att skaffa oss en uppfattning om dem.

Vi hade inte läst många brev förrän vi blivit övertygade om värdet av denna omfattande dokumentation av de elöverkänsligas erfarenheter. Vi bad att få kartongens ca 900 A4-sidor kopierade för att i lugn och ro hemma kunna ta del av hela brevmaterialet. Här fanns också allt som sagts under hearingen nedskrivet, såväl från panelen som från dem som gjort muntliga inlägg. Dock upptäckte vi under läsningens gång att de bilagor brevskrivarna skickat in inte fanns med i den kartong med brev som RALF tillställt Näringsdepartementet. Vi tog då kontakt med Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, förkortat FAS, som när Rådet för arbetslivsforskning, RALF, lagts ned övertagit materialet, och där kunde vi ta del av bilagorna. De visade sig innehålla mycket intressant information, bland annat forskningsrapporter kring elöverkänslighet och hälsorisker med elektriska och magnetiska fält. På FAS fanns inte breven separat i en kartong utan insatta i pärmar och med bilagorna i anslutning till varje enskilt brev, med undantag för dem  som bestod av filmer om elöverkänsliga personer eller av broschyrer, böcker och annat skrymmande material. Vi skaffade oss också det mesta av bilagematerialet och satte oss in i det.

När vi läst allt beslöt vi att använda materialet till en bok till nytta för politiker, myndigheter, forskare, sjukvårdspersonal och, inte minst, för de elöverkänsliga själva, som här skulle kunna dra nytta av andras erfarenheter för att få en bättre tillvaro.

Till att börja med gjorde en av oss, Rigmor Granlund-Lind, som är litteraturvetare, i samarbete med terapeut Mia Lans och professor emeritus Jan Rennerfelt en systematisk genomgång av materialet och skrev på grundval av detta en artikel i Läkartidningen nr 7/02. Diagrammen i vår bok är baserade på denna systematiska genomgång.

Vid vår dokumentation av detta omfattande material har vi gått tillväga på följande sätt:

Vi har i olika kapitel lagt tonvikt på olika faktorer: vad som utlöste elöverkänsligheten, vad som ger symtom, vilka symtom som förekommer, kemikaliernas roll o.s.v. (Se f.ö. innehållsförteckningen.)

Vi har givetvis inte kunnat citera ur alla brev utan har valt ut vad som varit typiskt i den stora brevskörden. Citaten ur inlägg och brev får alltså ses som belysande exempel.

Vi har reducerat vår egen text så mycket som möjligt. Den tjänar endast som syfte att förtydliga de mönster som man finner i de olika inläggen och breven.

Alla namn på personer, orter och företag har tagits bort för att skydda anonymiteten. Den som emellertid vill granska objektiviteten i vår analys och sammanställning av inlägg och brev kan ändå göra det, eftersom  varje inlägg och brev har försetts med ett nummer som bestämts av den ordning materialet ligger i Näringsdepartementets kartong samt i pärmarna på FAS.

Vi har inte citerat eller refererat innehållet i bilagorna, eftersom bilagematerialet var så omfattande. Det skulle kunna bilda underlag för en egen bok.

Vissa smärre ingrepp har gjorts vid återgivandet av breven. En del påtagliga och störande språkfel har rättats, namn på personer, orter och företag har som nämnts ovan tagits bort. Emellanåt har korta avsnitt ur brev tagits bort utan att detta markerats med uteslutningstecken, någon gång har stycken fått byta plats av rent pedagogiska skäl, men ingreppen är mycket få och påverkar på intet sätt innehållet i texterna.

Hur representativa för de elöverkänsliga de personer var som gjorde inlägg på Norra latin den 8 mars 2000 eller skrev brev till RALF är en fråga vi ställt oss när vi läst hela materialet. Bäst tycks de elöverkänsliga som är resursstarka, psykiskt stabila och som har en förstående omgivning ha lyckats ordna en dräglig tillvaro åt sig. De har haft kraft och mod att delge RALF sina erfarenheter. Påfallande är med vilken  lätthet de allra flesta uttryckt sig. Andelen högutbildade var stor. Lika påfallande var deras ambition att så utförligt som möjligt beskriva handikappet till gagn för forskargruppens slutrapport. En del brevskrivare visade öppet sin misstro mot att Rådet för arbetslivsforskning skulle komma att göra en objektiv utredning, eftersom de som ledde arbetet samtidigt satt i Telias vetenskapliga råd och därmed kunde misstänkas gå Telias ärenden. Andra åter uttryckte istället sin tillfredsställelse över att RALF skulle komma att ta del av och sprida deras erfarenheter.

 

Ur kapitlet Elsanering/Rehabilitering:

Några, dock ganska få, brevskrivare rapporterar om hur de fått kämpa för att få hjälp på arbetsplatsen när elöverkänsligheten blivit ett faktum. Värst har varit att inte bli trodd. Är man inte fast anställd har företaget mindre intresse av att elsanera, då är det enklare att inte förlänga anställningen eller säga upp den anställde av andra skäl:

Under maj 1990 gjordes en utredning av innemiljön på mitt arbete av företagshälsovården. Jag fick be huvudskyddsombudet om hjälp för att få den här utredningen gjord. Den visade på defekter i ventilationen. Filtren i tilluftskanalerna rengjordes efter att jag blivit sjukskriven, men före företagshälsans utredning. De hade inte rengjorts sedan de sattes in.

De lysrör som sattes upp i december 1987 var felmonterade, fas och jordkablar var förväxlade. Enligt Kjell Hansson Mild, docent i medicinsk fysik, innebar felmonteringen att jag hade suttit i växelfält som kunde ha varit upp till hundra gånger kraftigare än normalt. Det här finns inte skriftligt dokumenterat, men muntligt verifierat av den elektriker som rättade till felmonteringen. Den upptäcktes när en målare tog i upphänget på lysrören och i ventilationstrumman samtidigt och fick ström genom kroppen. (Brev 256)

*

 Jag har inte fått någon hjälp av arbetsgivaren, kommunen, vilket är beklagansvärt. Den person från kommunen som mätte el- och magnetfält var inte alls kunnig, lyhörd eller intresserad.

Det är viktigt att bli trodd när man är sjuk och att de som mäter och elsanerar är kunniga i sitt ämne, annars är det bortkastad tid. Med rätt hjälp kan man förhoppningsvis återgå i arbete. (Brev 413)

*

 Omedelbart efter installationen började jag få allergiska reaktioner som stickningar och en brännande känsla i huden när jag arbetade framför dataskärmen, och jag slog larm till arbetsgivaren efter två dagar. Blev ej trodd, snarare utskälld. (Brev 282)

(......)

De brev som beskriver hur man på arbetsplatserna varit beredda att vidta nödvändiga elsaneringsåtgärder är dock många fler än de som berättar om bristande tillmötesgående från ledningens sida. Ibland har det räckt med ganska få förändringar av elmiljön:

Jag tål ej heller att sitta för länge framför en vanlig dataskärm - sitter jag längre än två timmar så uppkommer samma problem efter några dagar. Numera har jag LCD-skärm och det har ännu inte föranlett några bekymmer av det här slaget. (Brev 262)

 *

I dag är jag så gott som återställd. Efter att ha varit helt sjukskriven i två års tid klarar jag nu att arbeta halvtid på min gamla arbetsplats. Vissa lättare förändringar har gjorts i mitt arbetsrum för att skapa en arbetsmiljö med lägre belastning av el och magnetfält. I hemmet har vi inte åtgärdat något mer än att vi fortfarande skruvar ur alla proppar som går att undvara nattetid. Sovrummet blir då i stort sett elfritt.

Jag lever ett tämligen normalt liv i dag med TV-tittande, matlagning, lampor, affärsbesök osv. Däremot använder jag inga datorer annat än med LCD-skärmar, inga mobiltelefoner eller trådlösa DECT-telefoner. Jag undviker att gå förbi större kraftledningar i skogen och jag har inte provat att åka tåg. Efter att ha varit så dålig att jag inte ens kunnat vistas inomhus om inte huvudströmmen varit avslagen, klarar jag nu ett tämligen normalt liv t.o.m. med halvtidsarbete. (Brev 235)

*

Detta att jag så snabbt visste vad jag led av har bidragit till att jag aldrig tillåtit mig att bli riktigt nergången. På jobbet blev jag tagen på allvar redan från början och åtgärder vidtogs. Glödlampor i stället för lysrör, ny datorskärm, andra arbetsuppgifter m.m. har gjort det möjligt för mig att fortsätta arbeta.

Det går faktiskt bättre just nu att vistas på jobbet än i min lägenhet. Jag jobbar i ett nybyggt hus på universitetet med 5-ledarsystem och väldigt bra jordning. (Brev 266)

*

Min arbetsgivare kunde i samråd med försäkringskassa och företagsläkare hjälpa mig till ett annat arbete. I dag arbetar jag i ett äldre hus på lasarettsområdet. Det finns inga lysrör på väg in till mitt elsanerade arbetsrum. Jag har en speciell skrivbordslampa med tanke på elöverkänsligheten, jag har också en speciell dataskärm, s.k. Multi-Q-skärm. Jag kan använda dator kortare stunder. (Brev 48)

(.....)

Trots Boverkets inställning finns det dock kommuner som beviljar de elöverkänsliga bostadsanpassningsbidrag för elsanering:

År 1994 flyttade jag till min nuvarande kommun, och här fick jag min bostad elsanerad med hjälp av kommunens stadsbyggnadskontor. Vid det laget hade jag alltsedan 1989 begärt att en sådan sanering skulle genomföras men fått nobben i två andra kommuner.

Det är viktigt för oss elallergiker att få tillgång till bostäder där vi kan bo och arbetsplatser där vi kan arbeta. Samt att elsanering inte dröjer utan sker så tidigt som möjligt sedan elallergi konstaterats. (Brev 21)

*

Vi hade tur som bor i en kommun som har ett kommunalt regelverk som gjorde det möjligt för oss att få bidrag till den dyra elsaneringen av huset. ”Kommunen anser att det här är en grupp som har det svårt och som vi måste göra någonting för, även om det bryter mot Boverkets praxis.” (Brev 405)

*

Kan i dag leva ett något så när normalt liv vad beträffar elöverkänsligheten så länge som jag vistas i mitt hem (villa). Vi har nämligen fått det elsanerat med hjälp av kommunalt/statligt bostadsanpassningsbidrag.

Utanför hemmet är det mycket svårt - kan inte bevista allmänna lokaler annat än mycket korta stunder. Vid besök hos någon måste jag be dem skruva ur elpropparna. TV går inte att se, etc. (Brev 159)

*

Den finaste respekten och bekräftelsen har vi faktiskt fått av Stockholms kommun, som hjälpt oss ekonomiskt med elsanering av vårt hem, samt av några killar på Elverket som hjälpte oss med en femledarkabel i gatan där vi bor. (Inlägg 16)

Elsanering av bostäder kan dock vara en god affär för kommunerna:

Vintern 1991 beviljade kommunen mig bostadsanpassningsbidrag för elsanering av mitt kedjehus. Då hade jag under ett par år levt i mörker med de flesta säkringarna i huset urskruvade. Jag hade också under denna tid varit tjänstledig från min lärartjänst för forskarutbildning och kunnat studera hemma i en för mig hälsosam miljö.

År 1991 var det dags för mig att återinträda i min lärartjänst, och skolan satsade på en ganska omfattande elsanering. I ett klassrum byttes alla lysrör ut mot glödlampsarmaturer, stordiaprojektorn och bandspelaren fick avskärmade sladdar, ett litet arbetsrum gjordes i ordning åt mig, och i en korridor och på min institution avskärmades lysrören. Jag fick också hjälp med elsanering av bilen.

Allt fungerade väl. Jag kunde arbeta heltid och betala skatt, så att min hemkommun mer än väl kompenserades för sina utgifter för elsanering av mitt hus. Och med åren blev jag allt mindre elöverkänslig. Snart kunde jag börja leva ett helt vanligt liv:besöka vänner, gå på bio, konsert, teater, restaurang; uträtta postärenden, gå och handla osv. Men jag var noga med att i största möjliga utsträckning undvika datorer. (Brev 108)

Inte heller regeringen anser att elöverkänsliga ska ha rätt till bostadsanpassningsbidrag.

 Något bostadsanpassningsbidrag för att elsanera min bostad fick jag inte, så jag överklagade hela vägen till Regeringsrätten men där fick jag inget prövningstillstånd. Tyvärr behandlas vi olika av kommuner och försäkringskassor beroende på var i landet vi bor, trots att alla har samma regelverk att rätta sig efter.

För att göra en lång historia kort så fick jag till slut hjälp med att elsanera min bostad, efter att vi levt med stearinljus i ca ett år. Arbetsgivaren elsanerade dessutom arbetsplatsen.

I dagsläget arbetar jag heltid och tycker att jag fungerar ganska bra, jag går t.o.m. in i affärer korta stunder. Det är mycket som jag undviker, men man får vara glad ändå - det finns de som har det mycket värre, jag känner mig frisk om jag undviker el och magnetfält. (Brev 1)

(.....)

Många beskriver hur de fått lättnad av sina symtom när de jämsides med el- och tandsanering fått B12-injektioner. Också alternativa behandlingar beskrivs haft god effekt.

Under den tid jag här redogjort för, har jag prövat alla tänkbara medicinska och utommedicinska åtgärder. Akupunktur, shiatsu, vegetarisk diet. Jag fick i början en mängd antioxidanter och höga doser selen, liksom sprutor med B12-vitamin. Prövade att slopa dessa en period men upplevde då en försämring. Bäst effekt har borttagande av amalgam och elsanering i hemmet haft. (Brev 63)

 *

Återhämtningen efter detta tog lång tid. Undvek all el. Tillfrisknade efter amalgamsanering och intensiv B12-terapi.

Kan i dag se på TV om jag sitter långt ifrån. Tål vissa lysrör, reagerar på andra. Tål vanlig el. Mobiltelefon är inte att tänka på. (Brev 192)

*

 Först började jag med en sanering av amalgam och guldkronor, som byttes ut till porslin. Jag fick 18 behandlingar med akupunktur. Det gjorde att jag nu slapp den fruktansvärda migrän, som jag lidit av i så många år. På min arbetsplats gjordes mätningar, och jag fick nu vårt vilorum som arbetsrum, det låg i en annan del av byggnaden, och det hade jag i cirka ett år. Därefter skaffade företaget mig en elsanerad barack som jag sitter i än i dag. Det skall tilläggas att mina arbetsuppgifter i regel är långsiktiga, därför fick jag styra min tid efter bästa förmåga, bara jag gjorde mina timmar.

Under tiden fick jag också kontakt med en biopat och blev behandlad med stora doser vitaminer och mineraler som jag ännu äter, men nu i normala doser. Vidare fick jag kontakt med en läkare som behandlade fibromyalgipatienter med B12. Jag började min behandling med B12-injektioner en gång i veckan det första året, sedan en gång i månaden. Det hjälpte mig att få tillbaka minnet och kontrollen över min situation. Vidare sökte jag en zonterapeut och fick ett åttiotal behandlingar, i början med en behandling i veckan och senare med en gång i månaden. Sist men inte minst har jag under de senaste fem åren gått långa promenader, minst 7 km fyra-fem gånger i veckan.

Detta är en bråkdel av det jag gått igenom under alla dessa år, men jag vann till sist över min situation, jag var lyhörd och läste om dem som hade gått igenom detta före mig, det är dem jag har att tacka för mitt andra liv. (Brev 67)

*

1984 flyttade vi till Hälsingland. Vissa besvär blev bättre men jag mådde fortfarande ganska dåligt. 1991 åkte jag till Institut Santa Monica i Polen, ett alternativmedicinskt sjukhus som drivs i svensk-polsk-amerikansk regi. Där sanerades mitt amalgam bort under samtidigt utrensande behandling och intensiv behandling med vitaminer och mineraler. Jag har varit ytterligare några gånger till Santa Monica och blivit bättre av behandlingarna där. Har arbetat halvtid sedan 1986 och har halv sjukpension. (Brev 284)

*

I dag rehabiliteras jag med akupunktur och shiatsu, vilket hjälpt enormt mycket. Jag har dessutom en skyddsdräkt under mina vanliga kläder. Dessutom käkar jag antioxidanter i megadoser. Kostnaderna för vitaminerna är 1 500 kronor i månaden. Allt detta har faktiskt gjort mig så bra att jag börjat en utbildning på universitet, och man har också elsanerat lite grann så att jag kan få en dräglig tillvaro där. Till exempel har lysrör bytts ut mot vanliga glödljus, LCD-skärmar (BEMI och MultiQ) har köpts in, vilket jag är mycket tacksam för. (Brev 162)

 

En del mediciner för andra sjukdomar kan ha oväntade positiva effekter även på elöverkänsligheten:

En av mina mycket elöverkänsliga patienter har en dotter som började läsa vid universitetet och fick lite besvär i rum där det fanns lysrör och datorer. Hon fick hudbesvär, tryckkänsla i huvudet och så. I släkten finns det personer som har vitiligo, dvs för lite pigment i huden, och de brukar av hudläkare få s.k. PABA-liniment, som innehåller paraaminobensoesyra, som även kallas vitamin B10. Det skyddar dem så att de kan vistas i dagsljus och i sol fast de har dåligt med pigment. Min patient undrade om jag kunde tänka mig att skriva ut PABA-liniment till hennes dotter för att se om det kunde vara till hjälp för henne, och det gjorde jag.

Hon tar på linimentet en gång om dagen och får varken hudbesvär eller tryckkänsla i huvudet osv när hon är i de grupprum där det finns datorer och lysrör.

Jag har börjat skriva ut detta till fler patienter. Jag tror inte det är till hjälp för den som redan är mycket elöverkänslig, men det kan ju vara intressant för dem som börjar få besvär av rodnad i ansiktet när de sitter vid bildskärm.

Den elöverkänsliga patienten och jag sade oss att en del kan tycka att man bara maskerar symptomen och att elen går direkt in. Å andra sidan är huden vår barriär. Nu måste man ha recept, men har man en bra läkare så kan det vara värt att prova. (Inlägg 30)

*

När det hade gått ett par månader hade jag börjat elsanera, men det verkade inte direkt hjälpa. En firma som heter Sunflex kom och hjälpte mig med elsaneringen. Men när jag fick Levaxin, som är det läkemedel man får mot struma, kände jag en märkbar skillnad. Om det låg på det psykiska planet eller inte vet jag inte, men jag kände mig i alla fall väldigt lättad och kunde plötsligt börja leva som vanligt igen utan att behöva tänka på det här varje dag. (Inlägg 21)

*

 Bröstcancer upptäcktes 1995. Jag fick en strålskada med rosfeber. Immunförsvaret var helt utslaget. Det var då jag fick Iscador och Thymogen för att få bukt med rosfebern och för att stärka immunförsvaret. Elöverkänsligheten försvann! Jag kände nästan ingenting av det förrän 1997, då tog jag ytterligare en kur.

För värken i axlar - rygg fick jag sjukgymnastik men det hjälpte inte på nervvärken, men denna lindras av Iscasdorsprutorna som även gör att jag kan klara "vanlig elmiljö”. Jag tål "snäll" elmiljö ganska bra idag, men tyristorstyrda dimmers och frekvensreglerade pump- och fläktsystern ger svåra symptom. Det ger fördröjda reaktioner, dvs problemen visar sig inte förrän någon eller några dagar efteråt.

Den första tiden under min sjukskrivning blev jag inte så mycket bättre hemma heller. Men när min granne vid påsktid stängde av sina två DECT-telefoner kunde jag efter ca 45 minuter börja tänka igen. Vid påverkan av DECT-telefoner kan jag inte koncentrera mig, inte tänka en tanke till slut, tankarna fladdrar iväg som fjärilar, så jag måste börja om från början igen, om jag över huvud taget kommer ihåg vad det var jag skall göra. Men B12-sprutor, magnesium och Efalex, en typ av essentiella fettsyror som man ger till barn med DAMP, hjälper.

Utan DECT-telefoner blir minnet sakta bättre. B12-sprutorna hjälper mot kramperna, om jag inte befinner mig i alltför dålig elmiljö. Efter det att jag börjat känna av DECT-telefonerna, har min stresstålighet blivit mycket dålig. (Brev 283)

Tillbaka