Tillbaka


 

 

Omslaget av Berndt Nyberg. Färgerna är varmare än så, men min scannerfärdighet.....
De åtta blyertsteckningarna är svåra att göra rättvisa på bildskärm, varför jag avstår.

© COPYRIGHT MIMERS BRUNN och Ola F Nilsson samt Berndt Nyberg 1999

Textprov:

Förord

På vårkanten 1995 fick jag i uppdrag av Kultur i Länet, Uppsala läns
landsting, att redigera och sammanställa för publicering en serie
intervjuer gjorda i början av 90-talet med långvårdspatienter å Enköpings
lasarett. Under Naimi Granstedts, ABF, ledning hade studiecirklar
anordnats, där man bland annat läst böcker med motiv från förr,
studiecirklar vilka avslutats med att deltagarna, med bandspelaren på,
dragit sig till minnes egna barn- och ungdomsupplevelser. Jag fann dock,
att det relativt omfattande materialet - i sina enskildheter mycket
intressant - med erinringar från vitt skilda delar av vårt land, behövde
kompletteras. I detta syfte begav jag mig till Enköping. Av alla dem som
deltagit i Granstedts projekt, visade det sig dessvärre, att blott två
patienter fanns kvar, som skulle kunna vara mig behjälplig. I samråd med
Ria Sundnäs vid sjukhusets arbetsterapi valdes därför, förutom dessa två,
ytterligare två patienter ut. Samtliga fyra ställde dock ett absolut
villkor för sin medverkan - anonymitet. Aj, aj! Hur presenterar man ett
dokumentärt material utan att röja källorna? Likadant var det förstås med
bandupptagningarna, insåg jag. Uppgiftslämnarna, och/eller deras anhöriga,
måste förstås tillfrågas. Och om dessa tackade nej. Plötsligt vilade hela
projektet på lösan grund. Jag föreslog därför en skönlitterär gestaltning
av materialet. Härigenom kunde jag, för att skydda mina sagesmän, efter
eget skön "blanda och ge". Sagt och gjort. Under tre månaders tid pendlade
jag mellan Uppsala och Enköping och efter ett drygt års skrivande
föreligger nu det färdiga resultatet, ett försök att via fyra levnadsöden
som ram, mer eller mindre invävda i varandra, redogöra för hur livet kan ha
gestaltat sig för "folk och fä" i Sverige i allmänhet och i Enköping med
omnejd i synnerhet åren 1935-45. Min förhoppning är att berättelsen, i all
anspråkslöshet, skall fungera som ett dokument över en tid och vara en
tribut till människorna däri, "de som byggde landet", de vars utsagor jag
har haft förmånen att få ta del av på band, eller direkt ur hjärtat vid
sängkanten - gräsrötterna, samhällsbärarna, -uppbärarna, vars öden och
historieskrivningar alltför sällan nått eller når offentlighetens ljus.

Jag vill tacka Eva Vallner, Eva Graffman, Andreas Bjersby och Ingrid
Johansson-Lind, Kultur i länet, för att de givit mig förtroendet att
genomföra den här uppgiften och för att de helhjärtat stöttat mig och trott
på mig under arbetets gång. Ett särskilt tack vill jag rikta till Naimi
Granstedt, ABF Enköping, till Ria Sundnäs för hennes behjälplighet under
tiden vid lasarettet, och till Berndt Nyberg, bildkonstnär från Uppsala,
vars illustrationer kongenialt korresponderar med min text och det liv den
vill gestalta.

Öregrund,
hösten 1996.  
      


SOM HIN HÅLE FÖR TRUMMAN

Efter att gamla fru Fernström blivit skjutsad till lasarettet, kliver Ellen ur droskbilen vid Stora torget. Far lämpar av den mörkbruna kappsäcken. Ellen säger varmt några tackord till honom, vinkar när han åker, andas ut. Hon rätar till glasögonen med de tjocka glasen, ser sig omkring.
 Det är redan liv och rörelse. Folk rör sig kors och tvärs över torget. Målar- och snickarlärlingar passerar med sina kärror. Grönsaksstånd reses. Några kommer cyklande som om de har eld i baken med läderportföljer på pakethållarna, medan andra, utan synbarlig brådska, rullar in med fullastade, hästdragna vagnar. Klappret från de järnskodda hovarna ekar stumt mot de låga trähuslängorna.
 Enköping! Staden! Konstigt namn egentligen. Hon smakar på det. Enköping. Stället där man köper enar eller stället där man bara handlar en gång? Men så minns hon älskade magister Hedlunds förklaring av namnet. En anses betyda vägskäl eller vägmöte. Och där vägar möttes uppstod marknader eller köpingar. Enköping betyder alltså vägskälsmarknad. I många hundra år har stan, på grund av sitt läge, haft en särställning som handelsort. Och här står hon nu, i stans centrum, på torget, ser kommersen växa fram.
 Avlägset hörs en automobils signalhorn trumpeta. Far?
 Precis som farfar var far kunnig i skomakeri, ja, han blev duktigare än farfar, särskilt när det gällde att tillverka stövlar. Han får fortfarande beställningar, fast nu är sko- och stövelmakandet en bisyssla, eftersom han kör taxi. Farfar, som inte tyckt att far skulle bli vid lästen, hade propsat på att han skulle bli bonde. Men far var inte lagd åt bondehållet för två öre. Ellen vet inte hur många arrendegårdar som familjen övergivit. Nej, far var lagd åt det mekaniska. Han hade velat till ASEA i Västerås, men farfar, som var livrädd för elektrisk ström, hade satt sig på tvären. När far låtit dra in ström i huset, hade farfar vägrat att vidröra strömbrytarna. Trots att han i allt övrigt var en klok karl, hade han menat, att elektricitet var ett lika djävulskt påfund som vevgrammofonen och automobilen. Sådant som man inte begriper sig på ska man undvika, hade han predikat för Ellen och Linnéa, när de varit små.
 Farfar var gift två gånger. När han blev änkeman med två barn, skaffade han sig en hushållerska. Hon var tjugotvå, när hon kom till honom, och det stod inte länge på, förrän det vart barn igen. Den där hushållerskan var farmor. Hon födde honom fyra barn, varav det första var Ellens pappa. Ibland hade de haft det så magert, att de, när sillen tagit slut, fått nöja sig med att doppa potatisen i sillaken för att det åtminstone skulle bli lite smak.
 Nu var det inte bara de som haft det uselt. Ack, nej. Under tjugotalet hade det bott en sotare och ungkarl i Litslena, som inte bara sett misären, utan också gjort något åt den, visserligen efter sin död, men ändå, genom att testamentera pengar till nya skor varje höst åt fattigbarnen i Litslena, skor som enligt testamentet skulle tillverkas av Ellens farfar, varför också familjen Anderberg fått det bättre. Pengarna hade räckt till fyrtio par. Det skulle vara riktigt läder, stjärnläder. Och de tjockaste och finaste läderbitarna hade använts till sulor, så att skorna skulle hålla länge.
 Ellen hastar över Torggatan, nickar åt en bekant, Johan Stolt, en smådryg bondson, som med breda kliv vaggar gatan fram. En fet plånbok sticker upp ur hans bakficka. Hon tänker, att den är ett slags insegel, ett maktbevis. Bereden plats, tycks den säga, för här kommer en rangerad karl!
 Om far fått sin vilja fram, hade han säkert kunnat bli något inom det mekaniska, ty å huvudets vägar fattas honom intet. Men så var det det där med motorcykeln. Den mixtrade, grejade och mekade han ständigt med. Familjen bodde i Tibble då, i en stuga med kammare och ett stort kök.
 En kall januaridag hade motorcykeln inte velat starta. Ovetande om att bensintanken läckte, hade far tagit in motorcykeln i köksvärmen och där försökt att kicka i gång den. Plötsligt hade den utrunna bensinen antänts, kanske av en glödloppa från spisen. Skyndsamt hade far rullat ut motorcykeln. Ellen hade inte varit hemma just då. Hon hör, som om det varit här och nu, hur någon skriker:
 "Det brinner i Anderbergs koja!" Ellen hade sprungit hem över gärdena. Genom köksfönstret hade hon sett far slå med trasmattor på väggar och golv för att få bukt med elden. Det hade också brunnit på trappen, minns hon, och i snön nedanför. Efter att ha lyckats kväsa elden, hade far kommit utrusande, kastat sig i snön och stönande rullat runt, runt. Hela ansiktet hade varit uppbränt. Där Ellen sneddar över torget, återupplever hon alltihop med full kraft. Rådvill av förtvivlan hade hon stått blott någon meter ifrån far. Det hade hängt sjok av rykande skinn från händerna.
 Läkarna på sjukhuset hade avlägsnat allt svett skinn från ansiktet. Med tiden hade det växt ut nytt, men det hade blivit väldigt tunt, och stramar i dag liksom genomskinligt över ansiktets ben. Gudilov hade hans kropp inte ådragit sig några brännskador, då han varit iklädd en rejäl skinnrock.
 En kort tid efter att far kommit hem, hade de fått besök av "bil-Pelle", en flyktig bekant som drivit en taxirörelse. Vid kaffebordet hade Pelle kommit med ett förslag: ’Om Anderberg vill får han köra en av mina bilar ... ja, medan han återhämtar sig menar jag.’ Far hade inte varit sen att tacka ja.
 Det var snällt gjort av Pelle, tänker Ellen, viker in på Kyrkogatan och får tvärt annat att tänka på, när den kolossala Vårfrukyrkan på höjden uppfyller blickfånget. Det är egendomligt, men trots att hon flera gånger besökt Uppsala domkyrka, och vet att den är Sveriges största kyrka, har hon ändå svårt att förstå att den, eller något annat byggnadsverk för den delen, kan vara större än Vårfrukyrkan, rest på tusentalet och vid mitten av femtonhundratalet upphöjd till stadskyrka av självaste Gustav Vasa. Uppför åsen förbi kyrkan leder en smal stig. Dygdens stig kallas den, eller Dygdens belöning. Den vittomtalade doktor Ernst Westerlund, som folk från när och fjärran uppsökt, hade menat att regelbunden motion var hälsa för både kropp och själ. Sina patienter hade han därför ordinerat dagliga promenader, bland annat uppför den här stigen. Ellen har själv gått den, men om hon känt sig särskilt mycket friskare efteråt, vet hon inte.
 Doktorn tillskrivs också en annan ordination, för karlar, som pappa muntert brukar åberopa, när han är på det humöret:

En gång om dagen på hus,
en gång i veckan en mus,
en gång i månaden ett rus,
då lever du ditt liv utan krus!
 
I höjd med den numera nedlagda leksaksfabrikens butik gör hon halt, ställer ned den tunga kappsäcken, stryker undan hår från ansiktet. Det drar åt i magen, när hon ett hundratal meter bort skönjer det stora, gula huset med speceriaffärsskylten Lönn & Co. ovanför butiksdörren.
 Ellen tycker att far hade kunnat skjutsa henne ända fram, men han hade hävdat, att det inte passade sig. Tjänstefolk kommer inte i taxi, hade han slagit fast.

Ellen kliver uppför den långa trappan till bostaden och knackar på. Dörren öppnas av en långväxt kvinna. Dunster av söt parfym tränger ut i trapphuset. Kvinnan håller stadigt i dörrhandtaget. Hon är kraftigt målad och juvelbehängd. En sidenglänsande, ljusbrun blus med stora axelvaddar och rak, svart kjol skyler en slapp byst och smala höfter. Ellen niger djupt.
 "Jaha?" säger fru Lönn, fingrar på en blusknapp av pärlemor. Bakom henne tittar två barn nyfiket fram, en pojke och en flicka, han i sjömanskostym, hon i rosa kofta och vit kjol.
 "Jag skulle börja här", säger Ellen pressat. Hon grips av en impuls att vända om och störta ut ur huset. Det har att göra med en slags kuslig tystnad som omger fru Lönn.
 "Jaså", säger fru Lönn torrt. "Ellen An ... dersson ...?"
 "... derberg", rättar Ellen henne. "Anderberg."
 Fru Lönn öppnar dörren. Ellen sväljer rädslan och kånkar in med kappsäcken. Hon hinner inte mer än hänga upp kappan, förrän fru Lönn sticker åt henne ett förkläde. Hon visas runt i lägenheten, som förutom hallen består av köket, ett sovrum, barnens kammare, matsalen och ett finrum klätt med mörk-gröna, storblommiga tapeter.
 Ellen får börja med att skura golvet. Det är inte lätt då de två barnen hela tiden är i vägen för henne. När Ellen är i begrepp att ta sig an finrummet, ställer sig fru Lönn i dörröppningen, säger vasst:
 "Tycker ni inte om barn?" Ellen låter skurtrasan glida ned i hinken, rätar på ryggen och vänder sig mot fru Lönn.
 "Jo, frun", svarar hon förbryllat.
 "Varför säger ni då inte till dem? Så där får de inte hålla på! Det förstår ni väl!?"
 Ellens kinder hettar, när hon sjasar ut barnen ur rummet.
 På eftermiddagen är hon väldigt trött. Det har varit göra hela tiden. Hon längtar efter en säng.
 Middagsbordet är nästan färdigdukat, när herr Lönn kom-mer upp från speceriaffären. Intresserat granskar han henne. Ellen skruvar på sig, där hon plockar med bordssilvret, känner hur kinderna ånyo börjar hetta. Då och då ger hon honom ett blygt ögonkast. Herr Lönn gör inte direkt skäl för sitt namn. Något ståtligt lövträd på en godsäga är han rakt inte. Nej, då liknar han i så fall en torpmarksrotad trädusling, småväxt och knotmager. Han luktar armsvett på långt håll och hans blick oroar henne. Om hans hustrus är kall och tom, så är hans intensiv, på gränsen till oförskämd.
 "Det är Ellen förstår jag", säger han myndigt och ler brett, så att en guldtand i underkäken blottas. Han bär också manschettknappar av guld, vigselringen på sitt vänstra ringfinger och en klackring av silver på det högra. Ellen niger. "Det är bra", fortsätter herr Lönn. "Jag hoppas att hon ska trivas hos oss." När han passerar henne för att inta sin plats vid kortändan, lägger han en hand på hennes axel och klämmer till, inte särskilt hårt, men på ett sådant sätt, att det går en rysning igenom Ellens kropp.
 Vid sängdags lyfts en ihopvikbar säng in i matsalen, där Ellen ska sova.

Dagar läggs till veckor och veckor till månader. Att vara piga åt borgerskapet Vanja och Otto Lönn är påfrestande. Inte för att det är särskilt hårt. Ellen är väl förtrogen med vad arbete innebär. En tid hade de kor därhemma. Hela sju stycken. När det arbetats på gärdena hade Ellen, som då varit i tioårsåldern, ensam fått hämta hem korna och mjölka dem. Snart hade hon fått så ont i händerna av handmjölkandet, att hon inte kunnat sova. Nätterna igenom hade hon vankat av och an i kammaren och slagit med händerna, som varit domnade och värkt. Nu är det fru Lönns argusögon, som gör livet surt för henne. Fru Lönn litar inte på henne. Ständigt är hon henne i hälarna med spotska anmärkningar.
 Klockan sex kliver Ellen upp. Efter att ha stuvat undan sängen, lagar hon frukost. Klockan sju, medan herr och fru Lönn äter, väcker Ellen barnen, tvättar och klär dem, och det är väldigt viktigt att herrskapet då inte blir störda. När herr Lönn gått ned till butiken, är det barnens tur att få mat plus den dagliga dosen av Solesan, ett koncentrerat vitaminpreparat och matskeden fisklevertran, ett ständigt lika kinkigt bestyr att med lock och pock truga i dem.
 Fru Lönn lyfter inte ett finger för att hjälpa till. Men det är helt i sin ordning. Finare folk håller sig inte med piga på grund av att hustrun i huset är ofärdig eller har en anställning utanför hemmet. Nej, en piga är rätt och slätt ett måste i ett borgarhem värt namnet. Sedan har hon ju fullt upp med sig själv. Varje morgon ägnar hon timmar åt att göra sig vacker.
 Oaktat att fru Lönn inte själv tar del i hushållsarbetet, vet hon hur hon vill ha det, ja, hon är fruktansvärt noga. Varannan dag ska barnens overaller tvättas och sedan strykas på en armbräda, varefter de omedelbart hängs upp att kallna på galgar. Bomull vill annars gärna skrynkla sig. Och de är inte alltid lätta att få rena, när vädret varit otjänligt och barnen lekt på gården. I värsta fall finns, som väl är, undermedlet Borax att strö över fläckarna, varefter kokande vatten hälls över dem. Det brukar göra susen.
 Tvätt, ständigt tvätt. Där Ellen står böjd över bykkärlet på bakgården och sköljer herr Lönns skjortor, efter att ha gnidit de envisa svettfläckarna med en ituskuren citron, kommer en annons för henne, som hon lärt sig utantill. Den stod att läsa i Lantbrukarnes Familjetidning för en tid sedan och gjorde ett så djupt intryck på henne, att hon måste läsa den om och om igen. Så här stod det:

"Den överträffade mina förväntningar. Jag skall gärna rekom-mendera maskinen till alla bekanta!" (Fru Gunhild Örnfelt, Prästgården Umeå.)
 
Tvättmaskinen Patent-Solidar:
renar kläder utan frätande lutpulver och slitande tvättbräden. Endast god såpa i kokhett vatten. Oerhörd tidsbesparing. Överträffas av ingen annan tvättmaskin.
 Skriv i dag efter gratisbroschyr!
Fabriken Rurik, Karlshamn.

(........)

Redan klockan tio går Arvid till sängs. Han tänker, att det bästa sättet att slippa alla plågsamma tankar på lördagsnattens fröjder, är att somna ifrån dem. Men det vill sig inte. Jon Blund kommer inte och strör sand i hans ögon.
 Sömnlös drömmer han sig tillbaka till en av årets höjdpunkter, idrottsmässan, som ESK, Enköpings sportklubb, nyligen anordnat. Den hålls varje år och infaller i glappet mellan höbärgning och sädesskörd, varför det som regel brukar finnas tid för Arvid och bygdens ungdomar att besöka den. I år hade inte mässan lockat med några märkvärdiga artister, men under årens lopp har Arvid sett Ernst Rolf och Zarah Leander uppträda, och förra året Karl Gerhard, fast honom begrep sig Arvid inte riktigt på. Men, oj, ändå, tänker han, fyller lungorna med luft, vilken avkoppling sådana tillställningar är från den grå vardagens slit!
 Han har också sett Evert Taube. Det var under ett födelsedagskalas på Vappa säteri sydväst om Enköping. Vappa-Insulander hade fyllt jämnt och den gången hade han fått följa med, men när kalaset börjat ta sig, hade han och ett halvdus-sin andra barn inhysts i en drängkammare. En piga hade vaktat dem. Från fönstret hade de sett Taube, som inte var särskilt berömd då. Med basker på huvudet och en röd sjal slarvigt virad om halsen hade han, stående i en tom höskrinda, kommit farande in på gården, där festfolket suttit bänkade vid långbord. Han hade sjungit visor till luta. Ja, sjungit och sjung-it, tänker Arvid, det är väl att ta i. Skrålat är rätta ordet, och ständigt hade han kommit av sig, för han hade varit så full, att han haft mer än nog med att hålla balansen.
 Gubben Insulander är en riktig skrytmåns. En gång hade han, efter att ha kommit ut från Stadshotellet, slagit ut med armarna och skrävlat så att det hörts ända bort till Fanna:
 "Allt ni ser här är mitt! Och även det som ni inte ser!"
 Fast visst äger han en hel del, tänker Arvid. Bland annat en massa kilon, för det är en stor och fet karl, och så har han ju en och annan miljon mer på banken än en annan. Så nog har han allt lite att skryta om, gubben Insulander på Vappa.
 Nu var det inte bara den där trubaduren som hade utmärkt sig på kalaset. Tre manliga kusiner till far hade också varit där. Alla tre är ogifta, fast en har en hushållerska. Den äldste av dem, Manne, hade blivit på sniskan och tagit ett skam-grepp på en bastant kvinna kallad faster Berna. Hon är död nu. Vems faster hon var vet ingen. Hon var och förblev ogift. Manne skulle inte ha antastat faster Berna. Han hade fått en stjärnsmäll, så att han åkt i en vid båge över bänken.
 Faster Berna var sömmerska. När Arvid en tidig sommar-morgon något år senare varit och hämtat hem hästarna, hade en bil kommit krypande och stannat borta vid Tegelbacken, ett ställe invid vägen, där en tegelhög ligger och skräpar sedan evärdliga tider. Han hade gjort stora ögon, när faster Berna klivit ur bilen och börjat traska mot Lundby till, där hon bodde. Arvid hade känt igen bilen, en Volvo. Den tillhörde en änkeman i Nibble. Faster Berna brukade åka runt i bygden och sy åt folk. Hon hade väl varit hos honom i det ärendet, men inte velat bli skjutsad hela vägen hem. Arvid ler. Storsmockan hade nog inte hängt i luften den gången.

Det är midnatt. Arvid ligger under täcket och föreställer sig festen, hur långt den har framskridit. Säkert pågår dansen för fullt. Vad gör Johan? Är han lullig och glad? Har han hittat någon söt tösabit att klämma på någonstans i skymundan?
 Själv kastar han en och annan blick på Ellen Anderberg. Hon har visserligen onaturligt stora ögon på grund av de starka glasögonlinserna, men hon är smärt som en vidja med stadiga höfter, sägs vara rättskaffens och är alltid vänlig och uppåt till humöret, när han gör sig ärende in till stan och tar en fika på ett kafé, där hon jobbar. Att hon sällskapar med en arbetare, avskräcker honom inte. Den kan hon inte ha stor glädje av, tänker han, en socialist som mest går på luffen, och bilden av den sist anställda pigan, Ellens syster, Linnéa, tonar plötsligt fram. Hennes skönhet har, det vet han, fått snålvattnet att rinna på mer än en. Det är nog främst därför, som han strukit henne från listan över tänkbara livsledsagarinnor. Att sitta för nära ett ljus, som drar åt sig all slags ohyra, när nat-ten faller på, är inte precis trevligt.
 Ohyra. Arvid fäster blicken i taket. Lus-Konrad. Från Vallby. Luffare. Fast det var inga långa sträckor han gick. Så snart det drog ihop sig till storhelger brukade han komma vandrande, Konrad med sina löss. Som ett brev på posten.
 Vilken julafton som helst:
 Det kommer nån!
 I kväll? Vem kan det vara?
 Tomtefar!!!
 Nä ... nä, nä ... Lus-Konrad ...
 En gröttallrik till då?
 Det är väl klart ... och ett bad i bykhuset!

(.......)

Då och då, när pappa kommit hemlullande, hade han prompt velat ha mamma med sig in i kammaren. Ellen ryser. För mammas skull, hoppas hon innerligen, att det där ofoget har upphört nu. Hon erinrar sig Hjalmars berättelse om hur man på sina ställen i övre Norrland förhindrar oönskade graviditeter. Männen trär på sig fårtarmar och kvinnorna styckar och äter blodiglar för att karluslingarnas salvor inte ska bita. Usch och tvi! Mamma hade, eller har, också ett knep. Hon brukar springa upp på vinden med pappa hack i häl, vildsint svärjande. Däruppe springer hon runt murstocken med pappa efter, varv efter varv, medsols och motsols, till dess att pappa är så trött och yr, att han ramlar ihop på golvet och somnar. Ellen drar på munnen. Kvinnfolket är allt av ett bra mycket listigare slag, än karluslingarna någonsin kan ana.

(.......)

TACK FÖR TÄNDER OCH ADJÖ

Äntligen är Inga och Folke sina egna! Efter mycket sökande har de flyttat in i sin första lägenhet, en etta i ett hyreshus på Vårfrugatan. Moster och "morbror" hade förstås delat Ingas glädje, men också sett lättade ut, när hon tagit sitt pick och pack och lämnat dem. Och tro det, tänker hon där hon sitter vid köksbordet och stickar. Hon är dem miljoner tack skyldig!
 En bonde äger fastigheten, vilken i folkmun går under namnet Gula faran. Det anses fint att bo här. Och det är fint, otroligt fint med rinnande vatten, slask och vattenklosett. Trots att många ville ha den här lägenheten, fick Inga och Folke kontraktet, eftersom Folke har fast anställning på tandkliniken.
 Så länge Folke är inkallad, bidrar staten till hennes försörjning. 29,75 i månaden kan hon kvittera ut, plus hyra, 37,50, och ved till spis och kakelugn.

Petter, ja. Under en tid hade den stackaren lidit av tandvärk. När den blivit allför svår, hade mamma, Ria, strängt tillsagt honom att uppsöka tandläkare Hagnell i Enköping.
 "Aldrig i helskotta heller!" hade Petter ropat, sprungit in på sitt rum och låst om sig.
 "Folke då!" hade Ria ropat utanför dörren. "Han gör det säkert! Honom är du väl inte rädd för!?"
 "Är inte hemma, krigar, och jag vill till kloka gumman om jag måste ... måste!" hade Petter svarat trilskt där inifrån.
 Mamma hade då funnit för gott, att ringt efter Inga.

Kloka gumman bor nära Segersta gård. När hon får syn på dem hajar hon till, ögonen vidgas, läpparna säras. Hennes an-sikte är mörkt och fårat med djupt sittande ögon och en liten näsa, som kröker sig likt en rovfågelsnäbb över en bred mun, vars läppar är tunna och blålila. Trots att Petter har mycket ont, ler han brett mot gumman, som genast drar dem med bakom huset, där en urgammal, grovstammad tall växer, en så kallad tandvärkstall. Från ett brett bälte som slakar runt hennes smala höfter hänger en slidkniv och i handen svänger hon en navare fram och åter. Inga, som är smårädd för gumman, håller sig lite på avstånd. Hela tiden samtalar gumman lågmält och förtätat med Petter, som om hon anförtror honom en hemlighet, samtidigt som hon ser på honom med en blick som närmast tycks kärleksfull. Inga ryser.
 Tallstammen är perforerad av en massa hål med kvistar i. Gumman borrar nu ytterligare ett hål i stammen, eller en värk, som det sägs heta, varpå hon böjer sig efter en kvist, som hon hastigt spetsar med kniven. Efter att ha tillsagt Petter att gapa stort, kör hon in kvistspetsen i den onda tanden och rotar omkring i den till dess att det börjar blöda. Då drar hon ut den rödfärgade kvisten, sticker den i det nyss uppborrade hå-let, gör korstecknet, säger dovt:
 "Ur ben, i trä!" Sedan skrattar gumman så glatt, att det smittar av sig på Petter och Inga. Petter skrattar hejdlöst, viker sig dubbel, spottar blod, skrattar. "Nu, käre Petter", säger hon mellan skrattattackerna, "har värken gått från tand till trä!"
 Och så är det, bevisligen.
 
En vacker dag, när lantbrevbärare Gustavsson kommer cyklande, står Petter nere vid vägen. Med hemlighets-full min kliver han in i köket med posten, lägger den på matbordet, ja, det vill säga allt utom en papperslapp, som han viftar med.
 "Till mig! Ett paket! Måste till stan. Nu! När går bussen?" Karl-Anders, som sitter och bolmar på sin pipa, hostar till, himlar med ögonen. Det är inte varje dag som Petter får post. Han talar om när nästa buss väntas till Svannäs, och i god tid är Petter på plats, ivrigt spejande åt Bålstahållet till.
 Om aftonen kommer han åter med en träask under armen.
 "Från Amerrkat!" säger han glädjestrålande. "Titta!" Och han överräcker ett brev till Karl-Anders, som läser det med veckad panna. På knagglig svenska och med näs-tan oläslig piktur står det, att Petter ärvt asken efter en släkting, vars namn inte går att uttyda. "Morbror Åskar!" svarar Petter ivrigt, när Karl-Anders frågar. "Åskar! Morbror Åskar!"
 "Han. Jaså, han. Trollet. Hm." Karl-Anders nickar begrundande. När han lagt ifrån sig brevet, placerar Petter asken mitt på bordet. Ria får äran att öppna den. Ett sus går igenom köket, följt av en lång, lång tystnad, när hon fällt upp locket. Träasken innehåller smycken och juveler.
 Omsider hjälper Karl-Anders Petter att sälja grannlåten, vilken, mot all förmodan, visar sig vara äkta. Hela åttatusen riksdaler får han! Nu behöver han inte gå omkring och tigga längre. Fast det gör han ändå, det trivs han med och ingen säger något om det, man tycker bara att det är trevligt, när han kommer och knackar på.
 Pengarna sätter han in på ett bankkonto, men unnar sig en grammofon, några stenkakor med dragspelsmusik och en kvarter brännvin, för han tycker, att tilldragelsen ska firas. Och tacka för det! Han, som socknens fattigvård en gång dragit försorg om, är i ett slag en välbärgad man. Efter inköpsrundan knackar Petter på hos Folke och Inga. Folke är hemma på permis, och Petter vill bjuda på en sup. Han har snabbt lärt sig att tycka om Folke, som från första stund bemött honom med stor vänlighet, och som nu, efter ett par supar, skänker honom en amerikansk cigarrettändare, som han fått av en tysktalande officer.
 "Vad gör man med den ... va?" undrar Petter brydd.
 "Och det ska du fråga en tandläkare om!" säger Folke och demonstrerar gåvan. "Tänder förstås!" Petter lyser upp med lågan, gapar stort, pickar ivrigt med pekfingernageln på sina gula gaddar. Folke nickar bekräftande.
 När det är dags för Petter att bryta upp, säger han rappt:
 "Tack för tänder och adjö!" Han fumlar på sig skärmmössan, rycker upp garderobsdörren, kliver in och stänger om sig! Folke och Inga kiknar av skratt. När Petter hjälps ut, mumlar han lyckligt: "Sss ... lugare än många tror, jag ... är jag ..."
 "Visst, Petter, visst!" säger Folke och ledsagar den glade token till ytterdörren.


Tillbaka