Artiklar mm 

Här nedan hittar du ffa några av mina egna artiklar, därtill diverse citat och översättningar. Jag skulle vilja ha mer tid att också översätta större artiklar ur ett flertal tyskspråkiga tidskrifter som jag uppskattar, men ...

Dock: Jag tar gärna emot förslag på tidskrifter och artiklar.
och:
Du är välkommen att lägga ut dina artiklar på denna sida! Fast - jag utövar givetvis censur! Det som inte passar mig får inte plats. Därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig att släppa fram meningsmotståndare; tvärtom, bara de har intressanta och bärkraftiga argument för sin sak!

mimer@mimer.de

www.tusenpennor.se 
Gå dit och läs mer av mig ....och många andra om ALLT mellan här och där, då och nu, gott och ont.....! Daglig uppdatering! En av Sveriges största nätmagasin - faktiskt!

 
Liten språklektion:  Er lügt wie gedruckt  

Tolkning: Han ljuger som en tidning  
Här var garpen insiktsfull!

Citat:

Colonies do not cease to be colonies because they are independent.

Benjamin Disraeli, British statesman


www.clarte.se  
Min favorittidskrift .... man ska ju ha hobby, har jag hört!

www.fib.se


INNEHÅLLET:

Recept: Mat för vareviga dag
             Farliga frestelser
             Potatissallader

Outsourcing och vår framtid
Hur jorden plattades till

Tyskland – förebild för Sverige (!?)
EU vid skiljevägen?
Tyska osäkerheter

Tänkespråk

Olja är politik – politiken heter olja
EU-eländet fortsätter
Fallet Kuba
En ny svensk kulturhistoria
Oljan och dagens och morgondagens krig
Imperialism med förhinder
En individ gör historia – och vilken individ sedan!
USA och det stulna valet
Dick Harrison och jarlen
Dagens krig och dagens imperialism
The Barbarian Conversion
Helgonbragder och djävulstyg
När är en krigsförbrytare en krigsförbrytare?
Snöret som skapade den planerade staden
Ett ordspråk
Europatankens tyska rötter
Bo Lundgren har upptäckt att Sverige är ett klassamhälle
Tyska våndor
En dag sammankallade Djingis-Khan sina söner
En sanning om Estonia
do ut des = Iou
I vilket läge dyker nazismen upp på nytt?
Folk, försvar och nyimperialism

 

 


Nedan några recept, tillkomna vid olika tillfällen:

Mat för vareviga dag

Jag behöver koppla av en stund. Varför då inte meddela ett par trevliga recept. En blandning av husmanskost och lyxefterrätt:

Wirsingeintopf nach Art meiner Mutter

Det har blivit alltmer vanligt att i affären stöta på virsing, också kallad savoykål. Den kan med fördel användas istf grönkål. Så här gjorde min mor. Oftast som en stadig lördagslunch, ty på eftermiddagen var det esomoftast tid för olika praktiska göromål som arbete i täppan, skyffla kol i källaren eller sopa vår gatusträcka och inte minst veckobadet. Trista och tunga men maktpåliggande arbeten som det inte var lönt att försöka smita ifrån.

För oss fyra tog mor ett stort virsinghuvud som efter putsning fyrdelades, stammen skars bort och sedan hyvlade hon (med kniven) kålen till tunna, tunna strimlor. Idag tar jag matberedaren. I en stor emalj- eller järngryta steker man (på steg 3 av 6) sakta ett kilo inte för magert osaltat sidfläsk i fingerstora bitar. De ska blir stekt till fin färg och släppa ifrån sig flottet. När detta skett lägger man i grovhackad lök som får ta lite färg den också. Sedan på med virsingen och locket. Under närmaste halvtimmen rör man om då och då och kryddar med vitpeppar, tymjan och mejram samtidigt som man allt efter behov slår i små skvättar vatten så att det hela får småsjuda.

Nu kommer min förbättring av det gamla receptet: straxt innan kålen verkar mjäll och fin tillfogar jag dels crème fraich, en hel bunke av den feta varianten, och dels en stor slev med mjukost med lite starkare smak. Först nu börjar jag avsmaka med salt och/eller buljongtärning, ty osten är salt i sig.

Till detta ges som grundämne helst Knödel eller kroppkakor; men potatis, pasta eller bulgur går också bra. Öl är den givna drycken, även om man helst ska dricka efter maten och ej till.

Som synes rädds jag inte fett i maten, istället har jag minskat på snabba kolhydrater och föredrar numer bönor och linser framför mosad potatis. Dock får man ju synda! Ibland.

Det är definitivt en synd att inte äta den efterrätt som nu följer. Det är ingen synd att synda med den! Jag fick den av min frus moster från Östtyskland och hon vet vad hon talar om! Jag har aldrig sett någon, ens i Italien, som kan göra så fin och tunn pasta som hon. För hand! I stora mängder! På ingen tid alls! Med egensmak dessutom!

Efterrätten går till som följer:

Schoko-Eierlikörkuchen

Man behöver:

5 ägg
200g socker
1 msk vaniljsocker
¼ liter ägglikör (gott märke, och hör sen!)
¼ solrosolja
300 g vetemjöl
1 msk bakpulver
2 msk äkta kakaopulver
1 tsk snabbkaffe
florsocker och kakaopulver att strö över

Ägg, socker och vanilj vispas ordentligt. Ägglikör och olja rörs i mjöl och bakpulver blandas och rörs ner. (använd gärna maskin)

Ta en rund sockerkaksform (den med hål i mitten alltså) och fyll den med halva kaksmeten. I den resterande smeten blandas kakaopulver och snabbkaffe och hälls på i formen. Med en lagom sked blanda du dessa två massor med roterande rörelse, en vända runt hela formen. Ungnen är då redan på 175o och formen sätts in i mitten under ca 1 timma eller tills kakan fått lämplig solbränna. När sedan kakan har svalnat något kan den stjälpas ur formen och, när den är kall, beströs med florsocker och kakao.

Mer östtyskt en annan gång.

Laßt es euch schmecken!

Upp

________________________

Farliga frestelser

Jag gillar bakelser. Ja, det syns, men det kan inte hjälpas. Välaromatiserade wienerbröd, äppelknyten och fantasitorteletter är en njutning. På närmaste kondis brukar jag köpa osorterade samlingar att lägga i frysen. Utifall … Hos min kvarn där jag köper kravodlat mjöl – mustigt och gulaktigt vete huvudsakligen – kan jag också få läckra fyllda degvaror. Men jag köper aldrig färdiga tårtor eller liknande. De är för enkla och enahanda, blöta och sliskiga. Här följer ett förslag på något mera substansiellt:

Kvargtårta á la Meissen

Till att börja med måste vi göra en kvargmassa (om man inte går till Lidl och där köper Quark - den är fettbefriad). Eljest kan vi ju inte köpa riktigt Quark eller Schichtkäse, men det finns utvägar.

Ett stort durkslag hängs i en stor bunke. Durkslaget kläs ut med en kökshandduk eller en bit lakansväv som fungerar som silduk. Slå i 1 liter vanlig filmjölk och 1 liter joghurt (ingen lättvariant!) och ställ hela anordningen svalt eller kallt under 3 dagar. Tar sedan fram den och stjälp upp ostmassan som bildats i en skål på det att den må bli rumstempererad. Vasslan som runnit av i bunken spar du och den ska du senare ta hand om.

I din degbunke rör du ihop 150 g mjukt smör med en kopp socker. Tillsätt tre ägg och rör eller vispa massan pösig och slät. Tillsätt kvargen lite i taget och rör. Redan nu kan du smaka av, kanske behövs det mer socker. Tillsätt vidare rivet skal av en vacker citron (och ev saften av en halv till en citron), några droppar romarom, en msk vaniljsocker (bästa kvalitén!), 3 rågade msk maizena. Rör! Är massan så lös att den rinner av sleven tillsätter du 1 á 2 msk mannagryn. Strax innan det hela ska in i ugnen tillsätter du 1 msk bakpulver blandat med 1 msk vetemjöl. Det rörs hastigt ner. Bakpulvret kommer genast att reagera med citronsyran, varför detta görs sist. Det hela slås i en gärna rund bakform/springform och sätts in i ugnens nedre del vid ca 160 grader under 1 timma eller till dess tårtan fått vacker gyllenbrun yta. Ät den då den är ännu varm och fluffig eller senare mera kompakt och hopskjunken med tillbehör.

Detta är grundreceptet. Du kan variera det genom att ha i en handfull russin och/eller trycka ner urkärnade och i skinnet rispade äpplehalvor som beströs med en aning kanel. Diverse suckader och ett par droppar bittermandel (alt en halv till en riven bittermandel) ger en helt oväntad smakupplevelse! Du kan också servera tårtan med frukt och vispgrädde som bilaga. Du kan ha den som en del av en större tårta med en botten och en topp av valfria garneringar. Osv.

En passande vipsgrädde till görs såhär: Vispgrädden ska vara rumsvarm. Den kryddas med en aning vaniljsocker, rum- eller bittermandelarom och 1 tsk socker innan vispningen. Vispa tills den är fast utan att bli smör och rör sedan ner en matsked socker precist innan den serveras så att sockret knastrar mellan tänderna.

Å så var det vasslan som blev kvar. Den är full av nyttigheter, den är mager men den är ingen äkta vassla och har därför andra egenskaper! Den kan drickas, smaksatt eller ej, som läskande sommardryck. Men den kan också vara degspad till ett gott bröd eller Brötchen! Kan det finnas ytterligare användning?

Eftersom jag är i skrivartagen får du här recept på ytterligare en läckerhet.

Vinkräm

Tag ett enkelt men inte alltför surt vittvin typ Mosel. Slå det i en kastrull på plattan för att kokas upp tillsammans med några msk socker (3-5) och en kanelstång (och ev en liten näve russin). Under tiden rör du ut i en halv mugg med vatten 1-3 msk maizena och 1 msk vaniljsocker. När vinet är på väg att sjuda rör du ner denna blandning och vispar försiktigt tills förtjockningen har inträtt. Mängden maizena bestämmer ju hur tjocktflytande det blir, alltifrån soppa till stabbig pudding. Serveras varmt eller kallt med frukt och vispgrädde till. Förfina genom att röra ner ett par äggulor precist när du tagit undan kastrullen från plattan.

Gör samma sak men med rödtjut. Byt då kanel mot ett par nejlikor. Eller varför inte prova med öl? Helst mellis.

Måtte du spricka på kuppen!

Upp

-------------------

POTATISSALLADER

Nu ska det grillas, giftbildning eller inte, det ska grillas tills grannarna kvävs och polarna kräks. Därtill massor med bärs och magborstare och … Å så inte glömma att köpa hem stora lass med … potatissallad! Vit, mager och enahanda smak.

Det kan du bättre! En riktig potatissallad gör du såhär:

Riktigt smaskig potatissallad:

Ett kilo fast potatis kokas med skal på. Se till att inte överkoka den! Den ska vara fast inuti (nästan ”al dente”) när den är klar. Under tiden gör du i ordning en halv liter buljong på tärning eller fond som anrikas med kryddor som du gillar samt ett par msk olja och dito mild (dragon)vinäger..

Samtidigt steker du en stor finhackad lök tills den är glasig eller lätt brynt.

Därtill rör du ihop i en liten skål ett par, tre, fyra skedar majonnäs, dito crème fraiche, med rimligt mycket kapris, dragon, svart- och vitpeppar ur kvarnen, hackad smörgåsgurka och en nypa oregano.

När potatisen är klar skalas den i all hast, och skärs i bitar helt enligt tycke. Medan den är ännu rykande het slås den varma buljongblandningen över och så får det hela stå och dra i sig vätskan under en kvart eller så. Då silar du ifrån ev överfflödig buljong och låter potatisen svalna. Först nu blanda du den med din majosås och löken!

Serveras med färskhackad libbsticka och persilja och ev äggklyftor som dekoration; men inte kylskåpskallt!.

En (tysk) bondvariant:

Potatis kokas som ovan. Riktigt småskuret, helst rökt, späck bryns tillsammans med en stor finhackad lök. Den ännu varma skurna potatisen blandas med späck, lök och flottet! Kryddas med salt och peppar. 1-2 dl gräddfil blandas med 2 msk vinäger och rörs i när potatisen svalnad.

Smaklig …


Outsourcing och vår framtid

 Häromdagen skrev jag om hur kapitalet jagar profit bl a genom att flytta till länder som har låga arbetskraftskostnader typ ett ägg, en macka och en femöring, för att travestera ett tyskt ordspråk. Det var Electrolux som nu skall flytta ifrån Sverige och Italien.

 Nu är det så att  IMF,  den internationella valutafonden, ger ut en tidning med det bestickande namnet Finance and Development (F&D). Jag får den sedan ett 20-tal år. Det fiffiga är nämligen att den är gratis och så får man veta vad DOM tycker. Det finns dock ett aber: Kan man lita på deras siffror? Analyserna kan man inte lita på, det visar den faktiska utvecklingen av fondens härjande i alla svaga länder. Men kanske siffrorna…. Jag rekommenderar det inte, men man vågar kanske ta dom som en indikator på att nånting är på gång.

 Ta det senaste numret (dec.2004) som kom i dagarna. Bland mycket annat som jag nog inte ids läsa finns det en liten intressant artikel ”Demystifying Outsourcing”. Och det tål ju vid att man avmystifiera detta mantra som för inne-ekonomerna är Moses och profeterna. Hur man än översätter själva begreppet så betyder det ju i all enkelhet vad varje arbetare under alla tider alltid har vetat och måst frukta: kapitalet går dit där det är som billigast och lämna efter sig en öken (som idag kallas valfrihet  bevars). Ser man det över lång tid – och det är ingen tröst för den som blir överflödig idag – så har kapitalet alltid expanderat; inom landet och utanför; i konkurrens på samma marknad (dvs. om samma köpkraftiga efterfråga) eller i skydd av koloniala gränser inom vilka det kunda utöva sitt monopol (dvs. skinna folk som både träl och konsument: Norrland eller Indien, skillnaden var inte stor!).

 F&D har undersökt vad som händer på världsmarknaden med tjänster. Tjänster och service kallas ofta den tredje eller tertiära sektorn och det innebär bl a att den kommer sent, efter basvaru- resp investeringsvarumarknaderna. Denna marknad har alltod funnits men andelen av BNP har varit försumbar. Men sedan början av 90-talet ser man en en trendmässig förändring: den börjar växa och breddas. En viktig komponent bakom dennna utveckling är tvivelsutan den tekniska utveckling med datorer och internät som alls gör det möjligt att ”ge en tjänst” från ett annat land. Men därbakom står givetvis arbetarklassens kamp i västländerna (se min förra artikel för min förståelse av arbetarklassen). Den ledde som bekant till att klassen under gynsamma förhållanden kunnat tillkämpa sig anständiga löner. Nu ska det ändras! Nu ska nya bullar bakas! Hur gör man?

 I grova drag är det två typer av job som flyttas ut: a.) sådana som behövs i massomfattning och där själva denna massa är den stora kostnaden: callcenter är fabriker som på ett kolossalt intensivt sätt ger fortlöpande och snabblöpande information. Det är ett exempel. Sedan har vi b.) vissa yrken som hos oss betingar en hög lön men i Indien en förhållandevis låg. Microsoft slår flera flugor med en smäll när det låter programmerare i Indien (som kostar en tiondel eller mindre) skicka sitt dagens värv till programmerare i Europa att ta vid (som kostar något mer) som i sin tur skickar sina resultat till programmerarna i USA att ta vid (som kostar mest). På det viset får man billig programmering praktisktaget dygnet runt!

 Men ok, riktigt så närgången är inte F&D artikel. Den håller förnäm distans till själva arbetets dammighet. Dock ser den närmare på statistiken och finner två anmärkningsvärda förhållanden: Västländerna handlar framförallt med varandra och på denna marknad har USA en positiv handelsbalans. Tredje världens länder köper relativt mycket mer tjänster av västländerna. Det är förståeligt att det är eller kan vara billigare att köpa vissa tjänster än att investera i en egen tjänstesektor (typ bokföring, controlling, beräkningar, försäkringsmatte osv).  Man har ju andra prioriteringar kan jag tänka.

 Nu är detta ”outsourcing”, denna tjänsteexport, ingen stor affär – ännu. Den har för all del ökad från – och nu klumpar jag ihop alla länder – 0,5 % av BNP på 80-talet till mellan 1,5 och 2,5 % 20 år senare. För fattiga och små länder kan den dock uppgå till allt mellan säg 5 och 45 % för Angola (sic!), om man nu vågar tro på siffrorna.

 Vi ser här som överallt annars att kapitalet har näsa för profiter. Vare sig det handlar om att lägga under sig den tidigare skattefinansierade sektorn eller ett lands behov att redovisning och kontroll av sin ekonomi, allt kan förvandlas i guld. Hur måtte denna arbetsdelning sluta? Arbetsdelning är ju som jag tidigare visat inget annat än att utvidga arbetarklassen till allt fler människor så att arbetarklassen och folket alltmer blir ett. Och DOM rädds inte att göra det också på en internationell skala. Då vi ju ska gilla läget så kan vi ju göra det, fast kanske inte som dom har tänkt sig: Det gäller att organisera denna dynamiska klass över alla gränserna! 

PS: För at tfå tag i F&D går man till: www.imf.org/fandd och beställer!


Progressiva(s) myter (I)

Hur jorden plattades till

 Det finns två arter av sanningar: de faktiska och de påhittade. De senare kan förstås som plausibla eller vitskepliga. De förra kan delas in i kända och ännu okända, samt de relativa och de absoluta. Dessa senare åter i reaktionära och progressiva. Ett exempel: Att solen kretsar kring jorden har varit känt sedan, som man säger, urminnestider. Det var ju en empiriskt beprövad sanning, åtminstone på morgonen och på kvällen. Dock redan under antiken visade flera filosofer och naturvetare att det fanns fog för antagandet att förhållandet var det omvända. Av olika och delvis olyckliga skäl dröjde det till 1500-talet och den sk kopernikanska revolutionen att man kom att betrakta som sant att solen står i centrum och planeterna traskar ordningsamt omkring den. I denna situation kom den officiella kyrkliga uppfattningen i saken att bli reaktionär. Ett hinder för framsteg. Sanning blev till lögn. Människor martyriserades (inkvisitionen mot Galilei och Bruno!).

Det är inget helt ovanligt scenario i kunskapsutvecklingens historia och exemplet skulle kunna mångfaldigas.

Men det är inte alltid som sanningen tar denna någorlunda raka väg som ovan. Det händer sig – och inte bara ibland – att de som säger sig vara för framstegen – och som kanske faktiskt i det stora hela också är det – tar till lögner för att motivera en god och behjärtansvärd ståndpunkt. Här blir den ädla avsikten osanningens moder. Låt  mig redogöra för ett åskådligt exempel:

 Ännu 1990 (!) trodde vetenskapare vid Harvard-Smithonian Institute att medeltiden trodde på den platta jorden, från vilken man kunde trilla ner i ett isigt helvete. Denna syn på medeltiden och implicit dess intellektuella begränsning borde förvåna oss. Som barn på 40-talet visste t o m jag bättre. Men tittar man på denna övertygelsens historia, så framstår den nästan som förlåtlig. Visserligen insåg redan (redan!) C.S. Lewis på 1930-talet att medeltiden till fullo insett konsekvenserna av att jorden de facto är sfärisk, men eftersom en del US-amerikanska skolböcker ännu på 1980-talet hävdade att Kolumbus kajkade iväg västerut bl a för att bevisa att jorden var rund, så är det inte konstigt att idéen om den tillplattade medeltida jorden etsat sig fast hos många och t o m dom som på 90-talet är vetenskapare vid Harvard.

Detta uppfattningsfel The flat error som J.B.Russel kallar det i Inventing the Flat Earth; Columbus and the modern historians, NY 1991 härstammar ingalunda från Europas feodaltid. Vi vet ju idag att den sk medeltiden var varken mörk eller stillastående. Den var heller inte ”medel”, dvs mellan Antiken och ”den moderna tiden”. Den var en epok i sig själv, ”i sin egen rätt”. Och den var på sitt sätt kunskapsrik och nyskapande.

Och framförallt visste den att jorden är rund!

Varifrån kom då det platta misstaget?

Det fanns förvisso historiska figurer som utifrån en idiosynkratisk tolkning av bibeln kom fram till att jorden i själva verket är en skiva där landamären är omgivna av oceanen. Att det ytterst finns en kant gärna höljd i dimma från vilken man kunda störta ner. (Jmf med parodin i Terry Pratchetts böcker om Diskworld; helst på originalspråket för de språkliga kullerbyttornas skull!) Låt mig nämna några av de figurer om vilka vi har kunskap och som trodde på den platta jorden:

Lactantius (ca 265-345) och Cosmas Indicopleustes (ca 540) samt Teodor från Mopseustia (ca 350-430)  påstod alla att jorden liknade en skiva. Diodoros från Tarsus (kring 394) yttrade sig dunkelt i frågan, varför han klandrades av senare kollegor. En biskop Severianus från Gabala (kring 380) tog inte fasta på de antika filosoferna utan på bibelns ord om att himmelen är så som ett tält – att sålunda jorden måste vara platt. Solen går aldrig ner utan skymms av vattensvallet i norr. Alla dessa ”gubbar” var – typiskt nog, vågar jag säga – kyrkomän av olika rang. Ändå avvisades deras åsikter av kollegorna – samtida som senare - såsom en felaktig tolkning av såväl bibeln som (den antika) vetenskapen.

Bland antika filosofer var det Leucippus och Demokritos som tycks ha föreställt sig en platt disk omgiven av luft. Alla de andra ”klassiska” filosoferna såg en glob.

Men – så kan man invända – de medeltida kartorna då?

Men var de kartor i vanlig mening? För oss skall en karta representera reala förhållanden om vilka vi behöver orientera oss. Som vägar till land och till havs, avstånd, hinder, gränser etc. Vi vill ha reda på topografiska, geologiska, klimatiska, biotopiska osv förhållanden. Vi vill se förändringar, utbredningar och mycket annat. Vi använder måttsystem och projektioner för att så konkret som möjligt representera en fysisk verklighet. Allt detta informerar de medeltida kartor inte om. Deras syfte var snarare att symboliskt berätta om den Guds skapelse vars medelpunkt var Jerusalem och i vars utkanter lurade monster, döden och helvetet. Kartorna var religiösa budskap sålunda (se t ex på svenska Dick Harrison: Skapelsens geografi, Stlm 1998). De kallas ibland också TiO-kartor – Terra in Oceanos/Jorden i havet. Också Islam hade jämförbara kartor som hade som sin medelpunkt givetvis Mekka. Så t ex den berömda kartan av Idrisi från 1154 som också den skenbarligen ger en bild av en rund skiva.

Om alla dessa invändningar nu är riktiga och feodaltiden sålunda inte trodde på den platta jorden, hur uppkom reesp. bevarades då denna uppfattning? Som så ofta när man rör sig i idéernas rike ges det inga entydiga orsaksförklaringar. Det mest vanliga skälet till att idéer, uppfattningar eller tro slår rot bland folk är att det tjänar ett – om än aldrig så dolt – intresse; de besvarar en fråga till min favör. När borgarskapet i länder som Frankrike och Tyskland hundra år och mer efter den kapitalistiska revolutionen i England började frigöra sig från de feodala och kyrkliga oken sökte de efter övertygande ideologiska, politiska och historiska angreppspunkter för att föra fram och motivera sina positioner som nya, universella, vetenskapliga etc, dvs framåtpekande, progressiva, nyttiga och goda. De sökte därvid också efter heroiska figurer som kunde personifiera just dessa egenskaper. (Här talas det gärna om Tiden och Tidsandan och liknande. Det låter bra men förklarar inget.) Det var under denna tid, upplysningens tid (och i viss mån den tidiga revolutionärt-romantiska epokens), som en specifik hjälte och genikult skapades: allt det förebildliga var genialt och genomfördes av hjältar. = heroer är genier. Historien gick framåt genom stora mäns bragder. Det var inte många kvinnor förunnade att tillhöra skaran. Dessa geniala män förenade inom sig både ”sin tids” bästa egenskaper och de idéer som bebådar framtiden och som skall komma alla tillgodo. Det allmänna och det särskilda förbands till universella framsteg. Historiska skeenden blev unika, icke-upprepningsbara, dock med en riktning som bestämdes av fåtalet stora män, kungar, påvar, krigare, tänkare. Det kunde gälla vetenskapliga framsteg, uppfinningar, upptäckter och – inte minst – erövrare.

USA – senkommet inom tänkandets historia – framfödde genom en skicklig och mycket pragmatisk kombination av praktisk vetenskap och teknik med en rapid uppblomstrande kapitalism allt dugligare nyskapande naturvetare och tekniker. De kunde ju inte spegla sig i en egen utvecklingshistoria, men de kunde kontrastera sig gentemot den medeltida europäiska. The flat Error blev ett av dess verktyg och den överlevde längre än annorstädes.

Gångna tiders ”snillen” och ”hjältar” sågs alltså genom dessa glasögon. Som om de hade varit till för att uppnå den nya tiden. Denna världsyn gav vid handen en helt ny läsart av historien. De stora händelser och förändringar kring 1500 tillskrevs sålunda insiktsfulla män som förmådde ställa de rätta frågorna. Hegel menade att medeltidens tänkande var falskt. Den store franske historikern J.Michelet, den store franske historikern, angrep kyrka och aristokrati för att vara relikter av medeltiden. A.Comte, positivismens anfader, såg tydligt framåtskridandet i historien, från magi, via religion till filosofi och nu naturvetenskapen som dess högsta nivå. W.Whewell såg ett krig mellan vetenskapen och religionen utspela sig. Man betraktade det förflutna med sin egna tids ögon. Och man solade sig i det medeltida mörkrets strålglans (om uttrycket tillåts).

Allt detta är inget nytt för oss. Vi menar lite till mans att i vår samtid läget inte är så mycket bättre: Det finns en de facto härskande syn. Den som dagligen, genom dryga pekuniära anslag, reproducerar inför våra ögon önskeresultaten. Mainstream. Vi får dagligen höra om nya forskningsrön. Forskning kallas allt från en enkel statistisk analys till nobelprisvärda teorier. Idag vinner vi ständig ny kunskap genom ”forskning”. Förr, då åsikter i allsköns pettimätriska frågor inte kunde hänvisa till senaste ”forskning” – ja, då måste tiderna ha varit mörka.

När 1700 och 1800-talens progressivister, liberalerna, pådyvlade medeltiden en efterbliven, falsk syn i frågan om jordens form och ville tro att en av Kolumbus avsikter med resan västerut var att korrigera sin samtids misstag, så var det ett sätt att knäsätta sina ”moderna” ståndpunkter, sin nya härskande uppfattning, det nya mainstream-tänkandet. Scientiferingen av även de simplaste förhållanden tog fart.

Först sent på 1800-talet översattes Cosmas till engelskan. Där kunde man se beviset för medeltiden falska och ovetenskapliga, ja primitiva syn. Men nu vet vi bättre! Hurra för att vi lever i framstegens tidevarv!

Särskilt kom i USA den progressivistiska synen på medeltidens tänkande att spridas och vidmakthållas. Vissa hänför både denna syn, och även mångas kreationistiska tro, till USA:s avsaknad av egen medeltidserfarenhet. Andra ser ”ovetenskapliga” åsikter, fördomar och skrock som ett utslag av samhällets sociala delning (”scientific society”, ”vetenskapssamhället” mot alla dom som inte betåvats med rätt utbildning). Åter andra pekar på eftersläpningen i skolkunskaperna. Vilka ytterligare åsikter som kan finnas därom vet jag inte. Men vi kan tryggt anta att givet deras skolsystem, avsaknad av centralt styrande hand och den snåla butgeteringen så överväger väl nyttan av folkfördumningen över nyttan av upplysning. Och att the flat error kommit ur det progressivistiska hörnet har gett så mycket större legitimitet åt att sprida och bevara det.

Men det är ju inte bara i USA som man håller fast vid progressiva myter. Faktiskt så uppstod (och kanske fortfarande uppstår?) de flesta i Europa. Det skall jag ta upp i en följande artikel. Där kan vi också fördjupa analysen av orsakerna.


Tyskland – förebild för Sverige (!?)

 Det är roligt att kunna säga: Vad var det jag sa! Men det är ju oartigt, så jag avstår. 

Men det ändrar ju inget i att det tyska folket sa Nein! till både SPA och CDU/CSU! Och det var en snubba åt kapitalets jakt på billig arbetskraft i överflöd. Det var ju inte utan skäl VW väntade med att avisera förlängd arbetstid för färre arbetare/anställda till dagen efter valet! Volkswagen som är ett slags helig ko: ett företag i arbetarhand, bilen en symbolprodukt, alltid legat framme med arbetssociala hänsyn och mycket annat vackert. Och nu har firman t o m flyttat en del produktion utanför landet… Ett elände att förklara för vilken kansler som helst (och fackpamparna som gick med på det!).

 I detta läge kan endast den stora koalitionen ”rädda landet”. Det gäller att tolka valresultatet rätt! Kreativt alltså! Ja, du vet … Och just detta skulle kunna hända oss här i Sverige också. Här som där har ju i många år sossarna och högern (SAP och M resp. SPD och CDU) kört samma program för att ge kapitalet det som är kapitalets: globaliseringsvinster, extraprofiter, övervinster… kalla det vad du vill.

 Det är en vidunderlig situation: å ena sida samlar kapitalet allt med alla medel utan att betänka de politiska följderna (de sociala har de i alla tider skitit i!). Detta är ju kapitalets allmänna syfte: högsta möjliga profit. I detta ingår att ständigt vara rustat för kampen mot alla de andra kapital. Och det är ju lätt att förstå. Priset betalas som vanligt av …. (en gissning bara!) 

Å den andra sidan har nu det ”globaliserade” kapitalet samlat ett sådant överskott av kapital att de inte vet vad som ska göras med det. Det som inte går till lyxkonsumtion, underslev och mutor – det går till diverse börser i och för spekulation. En del går också till små ädla krig för civilisationens spridande.  

Det löns tydligen inte att höja köpkraften i t ex Sverige eller Tyskland (hela Europa förresten) för det skulle minska konkurrenskraften därute på globen. Där gäller det att vara med om den nya omfördelningen av marknaden den globala. Det ser de riktigt stora kapital som den helt avgörande frågan. Det gäller deras överlevnad som de stora monopol de är! Då tar man risken med ett missnöjt folk ”hemmavid”. Det förstår jag också fuller väl! 

Endast denna situation kan förklara att Merkel blir kansler och att Schröder backar undan: dom vet vad det gäller. De är till för sina herrar. Det spelar ingen roll hur den nya regeringen är sammansatt. Om den ena ministern är mer ”vänster” (för att kanske fånga upp bortdribblade politiska karriäristers störningar i Linkspartei) och den andra mer höger (det finns en veritabel patri-idiotisk höger med ett program!), den tredje lite grönare (Fischers, den gamle terroristens, parti måste tröstas så att de unga begåvade borgarbarnen inte radikaliseras nu när deras föräldrar blir ansatta!) - allt detta hör till härskandets konst. Inget konstigt alltså. Det viktiga är att ha ”mandat” (minns Göran P som plötsligen en dag upptäckte att han hade ett ”mandat” för vissa ”reformer” som vi inte hade en aning om?!). Nu kan de köra över rester av opposition också. Gasen i botten, ska du se! 

Varför skulle det vara annorlunda i Sverige? Oavsett hur det går vid valet 2006, oavsett vad partierna gör av valet, så kommer vi att se än större enighet om målen och svenska folket kommer att ”dras över bordet” som tyskarna säger (som man gör i fingerkrok, du vet). Och det kommer inte att saknas förevändningar: oljepris och –kris, krig, kanske en valutakris … ? Vad kan man inte hitta på med och inom EU….?

 Sanne mina ord! Om ett år kommer jag att behöva undertrycka mitt behov att utbrista i: Vad var det jag sa!

 (tidigare i TusenPennor)


EU vid skiljevägen?

Har folken en chance? 

Franska folket sa Nej, holländska folket likaså. Hur ska man tolka det? 

Ända sedan dagens EU konciperades och planerades (se min tidigare artikel om dess uppkomst efter kriget) har det i huvudsak varit ett reaktionärt projekt. Vad det de facto syftar till kan lätt förstås om man betraktar var det i dag har hamnat: ekonomiskt en sammanfattning av Europas produktivkrafter för att storbolagen ska kunna utvinna största möjliga profiter både ”hemma” och ”borta”. Politiskt ett förenande av länderna för att kunna delta i kampen om politiskt inflytande och ekonomisk utplundring av (delar av) världen. Socialt att dämma upp och leda bort de arbetande folkens strävan efter ett drägligt liv, säkra arbetsplatser och goda betingelser för det framväxande släktet. Detta är ju vad härskande klasser i alla tider och i alla länder alltid ha gjort eller åtminstone försökt göra. Så långt alltså inget nytt. 

Nu har fransmännen och -kvinnorna och deras holländska dito till omkring 70% sagt ifrån: Stop här!  

Om folkomröstningarna i andra länder fortsätter lär vi få se fler liknande resultat. Det är inte troligt att alla planerade omröstningar kommer att genomföras. Tony Blair lär väl ställa in sin, han har redan nog med problem. Schröder behöver inte låta gå tyskarna till urnorna, så där slapp han ett ytterligare nederlag. Vad kommer att ske? Vi kan vänta oss att man istället kommer att övergå till de små stegens politik. Tänk på skillnaden mellan Sverige och Tyskland i frågan om social- och arbetslöshetspolitiken. I Tyskland genomfördes det nyliberala programmet med näven och påken. Det förlorade sossarna på - stort. Här smögs samma hårthänta program på oss steg för steg och kunde säljas som små kompromisser. Så ska slipstenen dras!  

Att EU inte givit upp sitt projekt framgår tydligt av alla uttalanden som sedan flutit in från parti- och regeringsföreträdare i alla länder. Det finns förvisso skäl för EU-härskapet att tassa varligt fram, men inte behöver de (ännu) ge upp sitt stora projekt. Ännu är de arbetande folken i underläge. De har inga organisationer genom vilka de kan samla sina styrkor (folkrörelsernas död i Sverige har sin motsvarighet i alla de andra länderna!), de är fortfarande mitt uppe i en social och ekonomisk omstöpningsprocess där det skapas nya yrkeskategorier, där många arbeten försvinner eller ändras som följd av företagens snabba rörlighet bort från våra länder och genom teknikens utveckling, arbetslösheten har skapat en stor reservarmé av arbetskraft varför man kan attackera lönerna och heller inte behöver utveckla utbildnings- och sjukvårdssytemet och mycket annat. Allt detta är ägnat att försvaga och splittra befolkningen och försvåra enhetligt handlande. Det vet herrarna! 

Kniper det så kommer de att bilda ”stora koalitoner” mellan de nyliberala partierna ( i Tyskland mellan SPD och CDU/CSU, i Sverige mellan SAP och högerpartiet, i Frankrike mellan de konservativa (gaulisterna) och Socialistiska partiet osv). Detta kommer att fjärma dem från sin väljarbas.  

Men på vägen mot målet kommer EU allt mer och allt oftare att stöta sig med folken och folken kommer att bli tvungna att allt mer och allt bättre organisera sig och uppträda allt mer militant. Och folken har en historia att lära av! Trots allt slutar jag alltså med en positiv ton, en optimistisk klang. Och det kan gå fortare än man just nu kan tro: folken kommer att segra!

(tidigare i TusenPennor)


Tyska osäkerheter

 Tidningarna är fulla av det, det tyska valet. Svenska ledarskribenter slår dubbelvolter (som vanligt är DN, Svd och Excessen bäst på denna verbalgymnastik) och de vet bäst vad som är bäst för tyska folket. Det tyska folket förstod inte sitt eget väl. (Har vi inte hört det förr?) Schröder och hans sossar och gröna kamrater har inte tillräckligt ”sanerat” tysk arbetsmarknad, åtgärderna (Hartz I-IV och Agenda 2010) var inte nog djupgående, dvs de tyska arbetarna tjänar fortfarande för mycket. Det stora EU-loket har tappat styrfart och det vill ju ”vi” här i Sverige inte vara med om, ”vi” resp EU behöver draghjälpen osv i all oändlighet. En kakofoni av reaktionär grinighet och girighet utan ände. Gosse, vad jag fick skratta när jag hörde Ekots genomgång!

 Dessa besserwissrar har tydligen ingen aning – eller så låtsas dom bara? Cui bono? – hur den tyska arbetsmarknaden ser ut. Eller med andra ord hur den tyska arbetarklassen är sammansatt och vilka intressen som representeras av de olika politiska och fackliga riktnigar. Det enda de vill se är ett land, en stat, en ekonomi där allt, och då menar jag ALLT, bestäms av kapitalet. Inte för att de vill se det tyska kapitalet gå framom det svenska. Nej då. Tiraderna syftar givetvis på de svenska förhållanden och det kommande svenska valet.

 Men vad kan valet tänkas visa? 

Bundestagswahl 2005

Preliminära officiella resultat utan Dresden!
Vorläufiges amtliches Endergebnis (ohne Dresden I)

Partei

Prozente

Sitze/Platser

2005

2002

2005

2002

SPD

34.3

38.5

222

251

CDU/CSU

35.2

38.5

225

248

Grüne

8.1

8.6

51

55

FDP

9.8

7.4

61

47

Linke.PDS*

8.7

4.0

54

2

Sonstige

Övriga

3.8

3.0

0

0

*Linke.PDS: Bündnis Linkspartei und PDS, 2002 im Vergleich nur PDS

Jämförelse 2002 med enbart PDS

 

SPIEGEL-ONLINE-Wahlflash

Till saken hör att Dresden måste göra om valet. En kvartsmiljon väljare berörs och staden är i huvudsak röd. M a o den hårfina skillnaden mellan SPD och CDU kan vändas!

  Tydligen var de tyska väljarna, i stort beråd - dvs i första hand den tyska arbetarklassen, bortåt 90% av befolkningen sålunda. SPD med Schröder hade gjort bort sig pga alla dessa famösa ”reformer” som redan efter knappt ett år lett till statistiskt säkerställt ökad fattigdom bland låginkomsttagare, arbetslösa, ungdomar, barn och pensionärer. Men å andra sidan kan man inte gärna vilja ersätta sossarna med öppet nyliberala CDU med Merkel i spetsen vilka redan föreslagit ”flat tax” (det ska ju vara på tyngelska numera!), alltså samma skatt för alla! Och som tyckte att SPD nog var på rätt väg men förordar mer av samma medicin. Därför kunde SPD behålla sin centrala bas av storindustriarbetare och offentligt anställda inom låglöneyrken samt några naiva idealister. CDU förlorade en del av dessa. Det nya vänsterpartiet PDS/WASG (Linkspartei kallat) med Lafontaine och Gysi som anförare drog till sig många taktiska väljare som tidigare satsat på SPD men som börja förlora hoppet om den ”klassiska” socialdemokratiska politiken och dess patos. De flesta av dessa är, förutom ”gamla kämpar”, arbetarna i Östtyskland, arbetare från små- och medelindustrier (om de inte är CDU-trogna) samt allsköns mer eller mindre intellektuellt vänsterfolk.

 CDU/CSU (de senare systerpartiet i Bayern) har givetvis behållit sin kärna bland alla i hög och högre ställning i näringsliv, politik och administration samt sina (dock inte bara katolska) arbetare i relativt säkra anställnignsförhållanden. Därtill bönderna och alla dessa lokala stambordspolitiker i bya och småstäder (oh, jag minns dom så väl hur dom politiserade över sina ölstop! Och jag menar det inte elakt!).

 FDP samlar, liksom Folkpartiet i Sverige, kring sig traditionella liberala och en brokig blandning av nyreaktionärer. De är vindflöjlar och säljer sig rätt billigt till ett av de stora partierna, även om de just nu har sagt att de inte kan tänka sig samregera med Schröder. (Det kan jag förstå, han skulle väl leka hoola-hop med dom.)

 De gröna…. ja vi känner ju igen dom på gången. Precis som här har dom blivit tämligen ”anpassade” (det menar jag elakt!) och går för en spottstyver. Det kallas taktik.

 Nu har vi sålunda ett helt öppet läge. Jag spådde härom månaden att man också i Tyskland kommer att bilda en ”stor koalition”. Det var efter Frankrikes och Hollands NEJ till EU-”författningen”. Det är mycket möjligt att jag blir sannspådd. Det vore för tyska kapitalet den säkraste lösnig för fortsatt ”flexibilisering av arbetsmarknaden”. Sänkta löner och en stor reservarmé av nödställda arbetare är viktigare för exportekonomin än en köpkraftig efterfråga på matvaror och bomullstrasor.

 Men nu är det ju så i politiken att personligheter har viss betydelse och Schröder kan ju inte samarbeta med Merkel, det är en prestige- och machosak. Och att Schröder skulle sätta på hatten och gå är inte givet. Då återstår alla möjliga konfigurationer. Men är de hållbara? Det är bara Linkspartei som har deklarerat att det kommer att slå ur oppositionsläge och vill vara en tumme i ögat … eller om det var blåslampan…. 

Man kan misstänka att vi får se en stor auktion där de stora kommer att överbjuda varandra i en huggsexa för att vinna över de små. För att kanske, när luften rensats - efter att Schröder som gammal ”statsman” gått vidare till nya jaktrevir inom EU förslagsvis – ändå hamna in en samlingsregering som kommer att kosta det tyska folket – och mer indirekt oss – mycket blod, svett och tårar.

 Det är kanske lugnast att under vinterhalvåret äntligen skanna in mina diabilder? 

Wolf Elz            (tidigare i TusenPennor)


Modern kunskap:

die fürsten twingent mit gewalt

velt, stein, wazzer unde walt

dar zuo beidiu wilt unde zam

si taeten lufte gerne alsam

der muoz una doch gemeine sîn

möhten s’uns der sunnen schin

verbieten ouch wint unde regen

man müeste in zins mit golde wegen

Med våld tilltvingar sig furstarna fälten, bergen, vattendragen och skogarna. Därtill både de vilda och de tama djuren.Det skulle de gärna vilja göra också med luften som dock är oss alla gemensam. De skulle vilja förbjuda oss solskenet, också vind och regn, om man inte vägde upp dem en ränta i guld.

Ordspråksdiktaren Freidank, mitten 1200-talet


Olja är politik – politiken heter olja

 Det pågår en diskussion inom (delar av) vänstern om vad som är drivkraften för överfallet och ockupationen av Irak: är det oljan eller politiken (strategiska överväganden). Jag tror att frågan är felställd. Bör den inte ljuda: Olja och strategi, men varför just nu och varthän?

 Som jag tidigare skrev här på Tusen Pennor så har de kända oljetillgångarna nått ”peak”, dvs även om man skulle hitta nya oljekällor är det mest sannolikt att den utvinningsbara oljan kommer att minska i takt med den ökande efterfrågan (Kina, Indien!) och att inom överskådlig tid, ca 30 år, oljan kommer att ha sinat.

 Jag får en bekräftelse i en artikel i Toronto Star av den 20. september där Linda McQuaic sammanfattar ett kapitel av sin bok It’s the Crude, Dude: War, Big Oil and the Fight for The Planet (Doubleday, Can. 2004).

 Författaren intervjuade bl a Fadel Gheit, en olje-analytiker hos Oppenheim & Co, som förklarar att läget för de stora amerikanska oljebolagen inte kunde vara bättre än vad det är just nu. Under de tre senaste åren har de tagit hem vinster som aldrig förr och nu ”sitter de på den största högen av reda pengar i sin historia”.

 Som det är med vinster i en kapitalistisk ekonomi så skall de återinvesteras för att förökas ytterligare. Det är ju i detta moment av den ekonomiska dynamiken som imperialismen finns anlagd. Det driver kapitalet att söka investerings(marknader) överallt dit det kan nå. Under de gångna fyra, femhundra åren har kapitalet alltid och systematiskt begagnat sig av staten för att underlätta investeringar, bereda vägen och att säkra kapitaltillgångarna. Det är analytiskt möjligt att särskilja staten från kapitalet, men i realiteten, i det praktiska kapitalistiska livet, bildar de en ömsesidigt beroende enhet. Inte fri från motsättningar, men heller inte upplösbar utan att båda faller.

 Innan USA gick in i Irak drogs planer upp dels för det militära tillvägagångssättet och dels för vad som skulle ske med Iraks oljekällor Som alla andra oljeländer hade också Irak för flera årtionden sedan nationaliserat oljekällorna som tidigare låg såsom egendom i händerna på fr f a  ”de sju systrarna” (som de största oljebolagen kallades fram till 80-talet). Efter nationaliseringen sålde staten utvinningsrättigheter mot en andel av fatpriset. Det bäddade efter framförallt 70-talet för den enorma tillväxten av rikedom i ”schejkdömena”. Denna rikedom söker nu oljebolagen återta och ett halvår före ockupationen av Irak bildade Dick Cheney en ”task force” bestående av sina underhuggare och representanter för oljebolag. De delade (i förväg) upp Irak i ”Exploration blocks” (på liknande sätt som Sudan har delat upp sina oljefält. Kom ihåg Lundin Oil-affären!). Dessa block skulle sedan delas ut till oljebolagen – de skulle åter ”privatiseras” var, och är det väl fortfarande, tänkt - förmodligen i enlighet med deras inbördes styrkeförhållanden. En uttalad poäng med dessa planer var att hålla andra länders bolag utanför. Här tänktes kanske i första hand på franska bolag som redan av Saddam Hussein hade fåt första tjing på de bästa fälten. Men det finns ju många andra bolag i länder som saknar egen olja och som också eljest är särskilt sårbara och därtill konkurrenter till USA. Man kan tänka på Tyskland, Kina och Japan i första hand.

 Här tonar det fram den klassiska bilden av imperialism i praktiken: det gäller alla mot alla. Å ena sidan kräver USA stöd och pengar av sina medimperialister och å den andra är det berett att slå mot dem om det sitter i den sitsen. Det spelar ingen större roll om medtävlarna hjälper till eller kör ett eget lopp. Uppdelningen sker i det stora hela efter styrkeförhållanden med något litet påslag eller avdrag för visat vasallskap eller trots. Så långt intet nytt under solen.

 Vad gäller tidpunkten för invasionen så finns det flera faktorer som kan ha varit avgörande. Irak hade under en tid tydligen övervägt (förhandlat om?) att omvandla sina fordringar/oljepriser från att ha tecknats i dollar att hädanefter täcknas i euro. Det hade kunnat sätta igång en lavin där andra länder (Venezuela, Ryssland osv) hade följt efter. US-dollarn hade i det läget rasat i botten, USA hade varit mer eller mindre bankrott och en långvarig ekomomisk (deflations-)kris med varumarknadsförfall hade kunnat bli resultatet. En annan faktor anges av Deutsche Bank i okt. 2002: om Hussein kommer överens med FN och embargot hävs, kan de US-amerikanska oljebolagen komma att hamna utanför tillgängligheten till den irakiska oljan. Denna möjlighet måste ju för Bushgänget ha tett sig som ett stort hot och en provokation. 

Till detta kommer att Irak helt hade glidit USA ur händerna. Med tanke inte bara på den irakiska oljan, som är världens största reserv, utan också på Iraks läge mitt i en region från vilken alla andra viktiga tillgångar ligger inom räckvidd. En region därtill som lättast kan nås och öppnas militärt via den periska viken och där många viktiga angränsande länder just inte har en kust. En region till yttermera visso som ur imperialistisk syn är ”instabil” och explosiv. Det är ju nästan så man kan förstå Bush, Cheney och Rhummy och de andra konsorterna.

 Men därmed är ju inte hela denna historia förklarad. Till sådant som ter sig nödvändigt och följdriktigt kommer ju också sådant som är mera tillfälligt och idiosynkratiskt. Det råkade faktiskt vara så, och vi vet ju det till mans, att Cheney innan han blev vicepresident var högsta hönset i Halliburton, ett företag som har en stor del av sin verksamhet inom oljesektorn (och som genom sin historia och i och med sammanslagningen med Kelloggs, Brown & Root har gjort affärer via politiken, dvs korruption. Se D.Briody: The Halliburton Agenda; Hoboken N.J. 2004). Det hör till dessa tillfälligheter att också Bush själv sedan länge haft sin fot i samma potta. Det är inte sådana förhållanden som avgör politiken, men de underlättar beslutstagandet. Också en Al Gore eller ev. en Kelly måste ta de faktiskt föreliggande förhållanden under övervägande och finna en väg igenom de svårigheter som synbarligen tornat och tornar uppsig framför - inte bara - USA-imperialismen.

 Det är alltså denna dialektik mellan politik och olja som ingen framtida USA-president – och för den delen andra länders regeringar – kan undkomma. Den svaga länken i detta är uppbarligen politiken. Den kan folken påverka omedelbart. Den på sikt sinande oljetillgången försvagar imperialismen och är så till vida ett stöd i folkens kamp om de inte låter sig splittras. Med tanke på oljans betydelse för den kapitalistiska ekonomin och (de systemiska) svårigheterna att ställa om till andra energislag och under beaktande av att många tidigare eftersatta länder nu håller på att hämta upp förlorad mark (Kina, Indien, Brasilien etc) så strålar imperialismen framtid sannerligen inte precis i en gyllene glans.

 (nov. 2004)


EU-eländet fortsätter

 Alltså, det är fördjävligt!

 I den första EU-omröstningen sa svenska folket inte JA, även om det blev rent statisktisk så. I den andra omröstningen sa folket NEJ till euron – och det var intet tvivel om att detta nej rungade! Därefter har alla möjliga opinionsundersökningar och än tydligare alla demonstrationer, uttalanden och artiklar visat obetvivligt att folket håller fast vid sitt NEJ.

 Nu kommer EU-kommissionen med ett famöst förslag om att förlänga arbetstiden och för den skull avskaffa avtalsrätten! Dessa högt betalda lakejer som näppeligen har ont i kropp, leder och nervsystem av att arbeta och slita – möjligen dock av helt andra orsaker – har fräckheten att förorda och ordinera folken en atbetstid om 48 i snitt per år. Redan gäller en regel om 48 timmar inom en fyra-månaders period. Till yttermera visso har dessa demagoger mage att planera för en 65-timmars regel!

 Hur det nu går – och jag har bara LO-tidningen som min källa – hur nu än det finstilta ser ut eller kommer att se ut, så är bara tanken värt ett saltskott nånstans. Och ”vår” ”arbetslivsminister”, före detta LO-mannen, Hans Karlsson har tydligen bara synpunkter på detaljer, ”annars är han positiv till förslaget”, vet LO-tidningen.

 Det är dags att säga ifrån! Jaga typerna dit där det är helvetiskt varmt!

(okt. 2004)


Fallet Kuba

 I senaste numret av Spektrum der Wissenschaft okt. 2004 (tidskriften är den tyska upplaga av Scientific American) skriver dess medarbetare Michael Gross om bioteknologins landvinningar på Kuba. Trots – eller kanske snarare pga – USA:s embargo mot Kuba har landet lyckats utveckla en omfattande bioteknologisk produktion av mediciner. Tack vare Kubas mycket avancerade och breda vetenskapliga utbildning har man kunnat frigöra sig från beroendet av många importerade mediciner mot en rad sjukdomar som är typiska för tropiska och subtropiska länder.

 Efter Sovjetunionens sammanbrott skaffade sig Kuba viktiga valutainkomster genom turism, men nu tillkommer massproduktion och export av medikament till länder i företrädesvis Latinamerika och Afrika.

Under de senaste två årtiondena grundades cirka 20 moderna forskningsinstitut för bioteknologi som har tagit fram ersättningsmediciner som t.ex. vaccin mot haemofilus influenza B som orsakar hjärnhinneinflamation. Forsdkarna utvecklade en enklare, helsyntetisk variant till avsevärt lägre kostnader som ger priser en tiondel till en hundradel av vad västliga farmagiganter brukar ta betalt. Den globala efterfrågan beräknas till en halv miljard doser varje år. Andra vaccin är på gång. Med tanke på att fem miljarder människor lider av eller är hotade av infektionssjukdomar har Kuba nu en ”blockbuster” som kan ge mycket stora importintäckter även vid mycket låga priser.

 Vidare så exporterar Kuba numera också monoklonala antikroppar och andra farma-proteiner. De låga priserna ger många länder i ”tredje världen” en reell chans att bekämpa en rad elaka sjukdomar.

 De västliga storbolagen i branschen är nog egentligen intresserat av samarbete, dock står de US-amerikanska lagarna i vägen för det. Det är en ironi att USA:s folkfientliga politik nu kan slå tillbaka mot dem själva. Och det är desto viktigare att vi ställer upp på Kubas sida emot blockaden och USA-aggressionen mot landet.

  (TP okt 2004)


En ny svensk kulturhistoria

 Igår fick jag i min hand första bandet av Signums svenska kulturhistoria. Det täcker Medeltiden. Idag på morgonen sitter jag här och skriver en anmälan av ett verk på 500 textsidor. Är det möjligt? Låt mig pröva ett par resonemang.

 Omslagsbilden visar en kyrkmålning från Brunnby i Skåne. En scen från byggandet av en stadsmur och en kyrka, därtill en predikande apostel Andreas med en bok i sina händer. Jag ser illustrationen som ett slags programförklaring till detta bokband: Vi ser en fredlig, ja harmonisk, vardagssituation (harmoni är förresten ett mycket centralt koncept i den medeltida skolastiken). Den medeltida kulturen är uppbyggnad, andlig förkovran och skriftlärdom. Vi skulle kunna pressa symboliken, men det räcker så här långt. Dock vore ju ennan bild lika sann. En bild av upproriska bönder, handelsidkande borgare t ex. Men den vore inte lika representativ för dagens historieskrivning.

 Medeltiden (MT) är alltså inte och i första hand feodalism, dvs adelsvälde, bondeförtryck och dito uppror, krig och plundringståg, kyrkans trångsyn och påvestatliga intriger mm. Modern medeltidshistoria – och det påpekas i inledningen – är ju inte längre en berättelse om mörker och skrock. Numera har man upptäckt dess ljusa sidor, dess mångfald och sjudande liv, dess framsteg i vetande och vetenskap, dess ökande frirum för individualitet osv. Jo,jo.na

 Modern, akademisk historieskrivning (och för den delen all humaniora och socialvetenskaper) är, menar jag, i det stora hela en konsensusbaserad vetenskap, där den förr varit mera valhänt och kontrovers. Genom konferenser, projekt, kollektivartiklar och –böcker sammanförs och jämkas teori, metod och inriktning. Historiedisciplinerna är svåra att karaktärisera, det finns ingen entydighet eller tydlighet, men de är heller inte eklektiska i den mening att de förenar skilda ansatser, fast de plockar friskt både här och där. Därtill kommer att de, som så ofta förr, åter har blivit tjänande: man skriver gärna utredningar, författar politiska inlägg mm. I jakten på anslag, positioner och medieuppmärksamhet förflackas innehåll och syftning. Som jag ser det är varje historiekonsensus lika mycket en den minsta gemensamma nämnarens kompromiss, den breda vägen. Här känner man inte alternativa sökvägar ty den historieskrivning framställer sig som värdefri. Ett sken som en tysk historiker har kallat ”nihilistiskt”. Varje avsteg från det gängse är ett individuellt och vågat företag. Ibland lyckas det.

 Om vi nu tittar närmare på bandet. I Inledningen redogör Jakob Christensson för den idéhistoriska bakgrunden för verket. Det gör han bra. Det är sextio år sedan ett kulturhistoriskt lexikon senast gavs ut. Detta berättigar denna nya utgivning. Så är det nog. Det har kommit till nya forskningsrön, material som tidigare varit okänt har grävts fram och analyserats, begreppet kultur har förändrats, nya innebörder har tillfogats. Varje ”tid” har ju sin egen historieskrivning. Den bör redovisas. Det görs i någon mån.

 Men som det också är så har varje tid sina ideologiska förbrämningar, utsmyckningar, inramningar. Historia består ju inte av teori och material allena. (Christensson berättar den intressant om vilken betydelse Strindbergs arbete från 1881/82 Svenska folket, i helg och söcken fick för tidens diskussioner och polemiker.) Historien tolkas utifrån dagens erfarenheter och motsättningar. Inte minst är historiografi en spegelbild av maktförhållanden i samhället, om än ofta svårgripbara.

 Varje gång – och det har varit åtskilliga på sista tiden – jag skall läsa och bedöma ett verk om MT så letar jag efter ett fåtal sakuppgifter som för mig har blivit markörer och som typiskt nog oftast saknas. På sidan 98 i kapitlet Kyrka och lärdom av Bertil Nilsson nämns ”så kallade privatkyrkor”. Andra, mig veterligen mer vedertagna, termer för företeelsen är patronats-, egen-, adels- och gårdskyrkor. De betecknar det förhållande att en adelssläkt eller kung stiftade egendom till byggande och underhåll av en kyrka där han hade patronatsrätt, dvs rätt att tillsätta (och avlöna) prästen. En sådan kyrka avsågs då också (kanske inte alltid) att vara släktens/stiftarens begravningskyrka där hans lekamliga rester kunde vila så nära Gud som möjligt, dvs i koret framför altaren eller i kryptan under detsamma. Man köpte sig alltså hinsides salighet. Sådana kyrkor finns det flera bevarade i Sverige. Över huvud var ju gängse uppfattning att syndaförlåtelse (avlat) och en plats i himmelen kunde köpas. Denna motivation till kyrkobygge förefaller ha varit en av de främsta drivkrafterna bakom missionens utbredning bland överklassen. Till yttermera visso var också de första biskopar (i begynnelsen beteckning för församlingspräster) med rätt (venia) att viga präster och kyrkor rekryterade från just adelsklassen. De hade ju att representera deras intressen inför deras gud! Den första missionen – också i Sverige – riktade sig till det härskande skiktet, klassen, se Ansgards-berättelsen. Ur detta förhållande kan man härleda och förstå en hel rad kulturella företeelser typiska för den tidiga MT. Det finns, såvitt jag vet, ingen svensk (och bara ett fåtal utrikiska) framställning av just den saken.

 På liknande sätt förhåller det sig med etableringen av konvent (kloster) – i boken berörs frågan felvinklat och bara en passant på sidan 153. De instiftades eller bekostades i regel av någon herreman/ätt som en försörjningsinstitution för övertaliga avkommor och som gravplats för släkten – och för att man på den världsliga sidan hade ökande behov av skriv- och förvaltningskunniga och lojala personer. Det är först efter 1000- eller 1100-talen på kontinenten och hundra à hundrafemtio år senare i Sverige som kyrkan och konventen (klosterorden) rekryterar från andra folklager, för det tog den kristna tron flera hundra år att vinna fotfäste hos allmogen, vilket först då ledde till att kyrkan utvecklades kvantitativt och tarvade mer personal.

 Därom berättas det, vad jag kunde finna, så gott som ingenting i denna kulturhistoria. I själva verket är det en ytterst viktig punkt i förståelsen av den medeltida kulturen och dess motsägelsefulla utveckling.

 Ytterligare en sak kan kritiseras.  Den notoriska Dick Harrison skriver i sitt det inledande kapitel Den politiska kulturen inte ord om de konfliktlösningsmekanismer som tillämpades under MT. Redan i Egil Skallagrimsonsagan möter oss den ceremoniell som ska garantera att man inte råkar i väpnad, blodig och kostsam konflikt. De motsatta partier sökte genom medling att förhandla sig fram till en lösning. Denna medling omgavs av utvecklade, nogranna ritual som avsåg att ingen part skulle känna sig berövad den position, rang och heder som tillkom den. Nere på kontinenten liksom här i Norden hade detta system långa anor som går att finna redan under Merovingertiden (500- till 700-talen) och som rimligen hade ännu äldre anor.

 Detsamma gällde också om någon adelsman, man av ätt, blev dömd och ville återvinna furstens, kungens, hövdingens etc gunst och ynnest. Då fanns det ett strikt utformat ceremoniellt och högtidligt handlingsförlopp att följa med symbolisk underkastelse, upphöjning och handatagande. Lika om någon skall bli någon annans ”handgångne man”. Osv. Detta undvikande av öppen konflikt och ”kodifiering” av samlevnaden hos herremännen var desto viktigare som den härskande klassen var synnerligt liten till antal och potentiellt underlägsen sina klassfiender. Utbildningen av en skicklig krigare/riddare var en mycket dyrbar och långsiktig investering (”humankapital” som man så fult säger idag). Därom alltså intet hos Harrison. Men jag hade ju inte väntat mig annat, varför jag spanade efter det.

 Så, nu är väl första intrycket enbart negativt? Ingalunda. Bandet innehåller ju så mycket mer och en del verkar väldigt lovande. Dessutom stöds framställningarna av ett omfattande, vackert färgreproducerat bildmaterial. Noter, litteraturlista och personindex är till hjälp för djupare studier. Dock saknas ett sakregister och den saknaden är påtaglig. Med tanke på omfång och utrustning är 300 kronor en billig penning.

  (TP okt 2004)


 

Oljan och dagens och morgondagens krig

Dick Emanuelsson pekar i sin senaste artikel på ett viktigt förhållande: en stark bevekelsegrund för USA:s överfall på Irak och hoten mot andra länder i Mellanöstern och Korea kan också förstås mot bakgrunden av att oljan börjar ta slut. USA är både absolut och i förhållande till befolknigsstorlek den största oljekonsumenten i världen. Om man där ska fortsätta med den höga förbrukningen, ja detta enorma slöseri (olja och bensin är där avsevärt billigare än i alla jämförbara länder) så krävs en ökande import. Detta förklarar då också USA:s tydligen desperata och klumpiga försök att bli av med Chavez i Venezuela. Det är inte alltid högmodet som förblindar, det lan mycket väl vara välgrundat fruktan för framtiden!

 Men nu gäller: “When consumption rate exceeded discovery rate in 1981, we started eating our inheritance from past discovery. No inheritance lasts for ever. The evidence suggests that the peak of all liquid hydrocarbons comes around 2010.” (När förbrukningskvoten 1981 överskred upptäcktskvoten började vi äta på vårt arv från tidigare upptäckter. Inget arv varar för evigt. Fakta talar för att toppen för allt flytande hydrokarbon (därmed menas olja och flytande gaser – se grafiken) inträffar omkring 2010.) (ASPO STATISTICAL REVIEW OF WORLD OIL AND GAS First Tentative Edition, June 6, 2002)

 Detta innebär att oljan alltmer kommer att vara en strategisk vara som alla världens länder ska konkurrera om. Man inser lätt att detta innebär en omedelbar fara för fler krig och för ekonomiska kriser. Det förtar inte betydelsen av andra analyser/orsaker för krig och ockupationer, de finns förvisso. Det innebär bara att man i analysen av dagens imperialism bör beakta dessa förhållanden och tillmäta dem deras rätta värde.

 Den intresserade bör gå till:

För att närmare sätta sig in i problemets vikt och omfattning. En av världens mesta expert på olja har sammanfattat sina kunskaper i: The Essence of Oil & Gas Depletion  byC.J.Campbell -- 0 906522 19 6 • pp. 348 • £33.00/$48.00

 (TP sept 2004)


Imperialism med förhinder

Det har blivit allmänt godkänt att tala om och analysera USA som ett imperium. (På engelska används vanligen begreppet empire.) T o m den mest reaktionära – förskönande: neo-conservative – politiska falangen med sina tankesmedjor erkänner öppet och utan falsk blygsamhet att de eftersträvar ett US-amerikanskt imperium. Givet detta tillstånd är det desto viktigare att en kritisk analys gör ett gediget arbete och fyller detta begrepp med sakligt konkret och teoretiskt välgrundat innehåll.

Chalmers Johnson är emeriterad professor i statsvetenskap och politisk historia med inriktning på Japan och länderna däromkring. Han var marinofficerare och specialistkonsult för CIA. Med denna meritlista förväntar man sig kanske inte ett kritisk, ja rentav demokratisk hållning. Men det är just vad han ger uttryck för i en rad artiklar (lätthittade på nätet) och ett flertal böcker. Den aenaste är The Sorrow of EmpireMilitarism, Secrecy and the End of the Republic; London, New York 2004; 1-85984-578-9.

Boken är en njutning att läsa. Prosan flyter fri och ledig. Fakta i mängd redovisas utan att trötta ut. Hans hållning och utgångspunkter är tydliga. Referenslistan med många nätadresser är en fyndgruva för den intresserade.

USA har över 700 militärbaser spridda över mer än hundra länder. Baserna är allt ifrån små kommunikations- och spionageenheter till regelrätta härläger som på Okinawa. De bildar grunden och förutsättningen för den amerikanska imperialismen. Som han uttrycker det: USA ”är inte ett imperium av kolonier utan ett imperium av baser”. Därmed sagt att imperiet vilar på och har utvecklats i och genom den alltmer ökande militära närvaron och dominansen ute i världen.

Han anser tydligen att den militära sfären (militären som stat i staten) och det strategiska tänkandet är huvudsidan i denna imperialism. Det är här man har lite svårt att följa honom. Han ser givetvis de ekonomiska och politiska strävanden bakom det hela. Men han betonar alltid den militära sidan, den som enligt honom i mångt har styrt och styr det politiska handlandet. Det känns förvisso lite bakvänt. Ty man frågar sig vad denna militära dominans med sina enorma kostnader (vilka redovisas) är avsedd att åstadkomma. Men här spelar tydligen historiens utveckling per se rollen som deus ex machina. Det började med det spanskt-amerikanska kriget om Kuba, Mexico etc fortsätter med erövringen av Fillipinerna (också dessa gånger var det naturligtvis fråga om dessa länders ”befrielse”; han kan vara bitsk) för att via Japan, Tyskland … hamna i det vietnamesiska träsket. Och utvecklingen fortsätter även efter detta häftiga nederlag. Militarismen känner tydligen inga förlorade krig. I den delen är boken sålunda otillfredsställande.

Jag uppfattar honom som ambivalent i frågan. Han menar ju också, helt korrekt, att militarismen är imperialismen ofrånkomliga följeslagare. Han ser helt tydligt att handel, kapitalförökning och kapitalexport mm är just de bärande element i detta ”system”. Här har man sålunda en rad problem att diskutera. Pedagogiskt talat är det ju en tillgång!

Dessa motsägelser hindrar emellertid inte att vi i andra avseenden får så mycket mera. Framförallt visar han ju också på denna imperialisms tillkortakommanden och omöjligheten att i längde lyckas. I den mån är boken till tröst och hopp.

Den som på allvar och på djupet vill studera denna imperialism kommer inte förbi Johnsons bok. Om den inte redan finns som pocket så är den värd sina 260 kronor. Och så får man ju en hel del spänning på det köpet!

Detta i all korthet om 350 sidor späckad text.

Jag lånar gärna ut mitt ex.

 (sep 2004)


Christopher Hitchens: The Trial of Henry Kissinger

Verso, London/NY 2001; xi+159 s. Index, Inb ca 350:-kr
ISBN 1-85984-631-9

En individ gör historia – och vilken individ sedan!

Kissinger … Ett namn ur det förflutna. Nästan som att luften vart rensad efter att han försvann från den stora öppna scenen. Inte saknad men heller inte glömd. Hans offer, de överlevande vill säga, torde minnas honom med hat och avsky. Men många ( i ”Väst” ffa) undrar säkerligen också över hur alltför mänskligt ynklig och erbarmlig en politiker kan vara. Det kan alltså vara nyttigt att bli påmind om mannen. Hitchens gör det: han påminner oss om att Kissinger ännu inte ställts inför sin domare. Han visar att det finns en anklagelseakt, ett bevisläge, ett ”case”.

Hans bok, liten till omfånget, är ett veritabelt j’accuse, ett som kan komma att gå till den politiska historien. Helst som också andra på sistone har börjat peka åt i första hand USA (Den oberoende krigsförbrytartribunalen med bl a R.Clark i ledning! Se närmare: International Action Center: http://www.iacenter.org) men också både explicit och implicit åt Kissinger: Han, liksom Sharon, kan inte längre var alldeles säker på att få röra sig obehindrad över jordklotet. De har börjat leva farligt! Sist i boken ger Hitchens flera goda skäl för antagandet. Vi lever i intressanta tider!

Boken kan läsas och förstås på flera sätt: I huvudsak är det en framställning och analys av K:s handlande sedan 60-talet. På grundval av dokument – och han citerar flitigt, inte minst svåråtkomliga källar! - går Hitchens igenom, jag räknar bara upp i all enkelhet, K och Indokina, Bangladesh, Chile, Zypern, Öst-Timor, Sydafrika, Angola och hemmaplan. Han visar vilka brott mot krigets och humanitetens lagar K har begått. Han visar därtill att K då samtidigt bröt mot det egna landets lagar, begick högmål och brott för egen vinnings skull. Det är fascinerande och äckelframkallande läsning. Den göder också vårt berättigade hat och det är inte fel!

Man kan emellertid anlägga också en annan läsart: Det har förr då och då förts en diskussion om personers roll i historien. Inte bara bland marxistiska historiker. Beroende av ens ideologiska tillhörighet har spårsmålet antingen besvarats med att betona betydande, maktägande, ”karismatiska”, ”geniala” etc personers unika förmåga att styra historiens förlopp, ange nya riktningar, etablera nya sanningar osv. Eller att betona deras yttersta avhängighet av större historiska drivkrafter, vilka de i så fall endast skulle representera genom sin förmåga att förstå tendenser, formulera paroller och leda handandet. Och så alla möjliga ståndpunkter mellan dessa två, förstås. Man kan peka åt figurer som Karl XII, Bismark, Churchill, Hitler och - varför inte? - Marx, Lenin och Mao. Fortsätter man uppräkningen så hamnar man – efter ett långt tag – till och med hos mig, och då är det lika bra att tala om folket som skapar sin historia.

Men visst har individer betydelse. K är ett exempel på detta. Denna hänsynslösa, egotrippade, giriga och allmänt onda människan fick stort inflytande i och genom ett brutalt, gudakallat-hycklande, kapitalistiskt USA i en brytningstid då en gammal traditionell kolonialism skulle avlösas av en modern aggressiv finansimperialism. Detta var K:s drivhus, där kunde han utveckla sina talanger, det gav honom makt att sätta viss prägel på dagens USA och det internationella läget. Detta är också nånting vi kan lära av boken som blottlägger just K:s smidiga anpassning till ständigt förändrade förutsättningar. Så, visst kan individer göra historia – givet nödvändiga betingelser. Men det betyder också att alla och envar gör historia som sitt bidrag till folkets historia.

Hitchens skriver oerhört förtätad och konkret! Texten är intensiv, den går under huden. Läs den!

PS (ett drygt år senare): Är det inte märkligt, en intellektuell som skrivit skarpt analytiskt och moralsikt rakryggat visar sig ett år senare vara en reaktionär liberal som stödjer Bush & Ko. Som därtill gör osmakliga och osakliga utfall mot sina plötsligt forna komparser. Jag tror ibland att det är fan som är intellektuell!

PS: har inte boken kommit på svenska?


Vincent Bugliosi: The Betrayal of America; How the Supreme Court undermined the constitution and chose our president; NY 2001; 166 s;Pb; US$ 10; ISBN 1 56025 355 X

USA och det stulna valet

På annat ställe skrev jag om Chr. Hitchens rättegång mot Kissinger och argumenterade för att dennes krigsförbrytelser och lands- resp högförräderier bl a kan ses som, man skulle kunna säga, idealtypiska återspeglingar och – varför inte? – tillspetsningar av tillståndet i USA och därmed i världen.

Nu har fem av USA:s högsta dömande ämbetsmän, varav en kvinna, anslutit sig till Kissinger, tycks det mig. De börjar bilda en skara. Dessa domare tillhör det reaktionära lägret, utsedda av Reagan och Bush sr. på sin tid. De är de verkliga högerextremister, de som ringaktar sitt eget folk och trampar på sin egen konstitution. Allt enligt V.Bugliosis (VB) i en behändig liten pocket där han breddar och fördjupar en artikel som tidigare varit infört i The Nation. Den handlar om hur drygt halva den röstande befolkning (dvs knappt 25% av alla röstberättigade) ”bestals” på sina röster, på ”sin” president vid senaste valet i årskiftet. Ty VB kallar Högsta domstolens order om att stoppa kontrollräkningen av röster i vissa Florida counties ”stöld”. Han säger att de fem domarna med Rehnquist i spetsen är kriminella, att USA:s högsta domare begick high crime (högförräderi) i det att de satte konstitutionen åt sidan och handlade inte enligt lagen och lagens anda, utan politiskt och inte minst i ”självintresse”, pga av personligt hat mot demokraterna. Allrahelst som utslaget som stoppar rösträkningen endast skall gälla för denna gång och ej äga prejudicerande verkan! Han kallar det en ”juridisk statskupp”! Och de kan inte straffas, de äger immunitet! De svor en mened när de tog ämbetet, visar sig idag. Dock finns det i lagen inga sanktioner att ta till om Högsta domstolen dömer jävigt eller mot lag!

Han citerar ur brev till honom, att folk ville se dessa jäviga domare hängd ”in the town square att noontime” (och han säger inte emot). Han håller för troligt att domarna begått ”en av den amerikanska historiens största brott”. Och det vill inte säga lite! Och han hånar de ”liberaler” som av feghet och karriärsug tiger och därvid klara av det ”fysiologiska under att på något sätt vara istånd att stå upprätt framför en kamera utan att äga en ryggrad.” Genomgående använder VB uttryck om domarna som i mina öron klingar som förolämplingar, som grava, hånfulla och synnerligen nedsättande tillmälen.

Läsaren får en intressant inblick i hur USA:s valsystem är tänkt att fungera. Vad lagarna säger, vilka kompetenser olika instanser har. Vilka personer och grupper som står bakom vilka tolkningar och aktioner. Vi anar vilka problem Högsta domstolen har skapat för framtiden, och att skandalen kanske ännu inte har nått vägs ände. Allt högeligen spännande och fascinerande och väl berättat. Men så måtte VB ju veta vad han skriver och gör, han är nämligen f.d. åklagare i LA. Av professionen uppburen som den skickligaste och framgångsrikaste i landets historia. Han har ett rykte om sig att vara upprätt, ärlig, konsekvent, mångkunnig och mångsidig och därtill trevlig och hänsynsfull. Själv ser han sig som politiskt fristående nånstans mellan en demokrat och en republikan, mellan ”liberal” och ”konservativ”, inte som en ”reaktionär” och ”extremistisk” ”höger”man. (Man kan emellertid fråga sig: hur reaktionärt är reaktionärt? En fråga som jag hoppas kunna återkomma till.) Dock har han skickat folk till elektriska stolen. Det kan konfundera den som har svårt att förstår sig på och förlika sig med det juridiska tänkandet. En jurist (liksom en präst, läkare, psykolog, ekonom m fl) får under hela sin utbildning potträning i tänkesätt och handläggning så att den snart endast kan tänka ”på juridiska”, att följa lagens bokstav och anda i allt och till den yttersta konsekvensen. Det är också därför som VB kan så bestämd och med ett underliggande brinnande rättspatos anklaga även de högsta domarna utan att skräda ord.

Däri representerar han det bättre USA. Det där folk medveten om sina rättigheter och om sin integritet står upp till försvar mot oförrätter mot sig själva och mot andra. Denna hållning genomsyrar hans bok. Den gör den också så lärorik och läsbar.

Men därigenom avslöjar han, det måste bli vår slutsats, också och desto tydligare vad detta USA är kapabal till. En president med denna legitimitet, en högsta dömande och lagstiftande instans av denna kaliber, en militariserad utrikespolitik osv. Det är just när man lägger ihop de stora brott med de mindre som befolkningen och världen ständigt och jämnt utsätts för som uttrycket ”den stora Satan” blir förståelig. Bilden av USA blir tydligare, detaljerad, får skärpedjup och kontrast. Dess riktning och tendens kan följas. Den blir helt enkelt verkligare. Därför mer gripbar och sann. Lättare att bekämpa.

Dessutom finns inget så njutningsfullt som ett elakt och gediget avslöjande. Det är värt 150 kronor!


Dick Harrison och jarlen

Häromdagen kom den hem, den sedan en tid omtalade och emotsedda nya boken av Dick Harrison: Jarlens sekel, En berättelse om 1200-talets Sverige; (Ordfront 2002; 624 s, s/v ill; ca 260:-kr). En stor, tung och vacker volym - som så ofta på Ordfronts förlag.

Efter hans tidigare verk var mina förväntningar an aning ambivalenta. Å ena sidan har ju DH visat gott omdöme i val av tema – som i sin avhandling eller i Skapelsens geografi. Å den andra har ju behandlingen varit så som numera är kutym i akademiska historiografiska alster, dvs ett metodologiskt sammelsurium av ”tänk” och teorisnuttar från allsköns historiska skolor, statskunskapliga teorier, psykologiska ”Gemeinplätze” och ”inkännande” frihandstecknade reflektioner. Allt dekorerat med (i grunden anakronistiska) bilder, jämförelser och anspelningar. Därtill (eller rentav: Därav) också ett språk med anspråk på stil, fullt med banala utnötta fraser (ond bråd död – minst tre gånger – är bara en av många). Ett personligt och legärt tonfall. Publikfriande alltså. Det är inte utan att det finns förebilder för den typen av  böcker. Dels har vi de, ibland översatta, anglo-amerikanska journalistiskt rappa av fackfolk skrivna populärvetenskapliga böcker som fått stor betydelse i folkbildningen och som till en del säkerligen ersätter utbildningssystemets brister. Och dels har vi inhemska författare som sedan 70-talet berikat det intellektuella kosthållet. Lars Magnusson, Mats Isaksson t ex. Andra inte att förglömma. Sedan (med delvis sänkta vetenskapliga och stilistiska anspråk) får vi nöjas Peter Englund och andra. Dock med Knut Carlqvists Kung Erik av folket, denna detektiviska och stilistiskt njutningsbara utredning om Sveriges öde vid en avgörande tidpunkt, som det stora undantaget!

Så långt låter jag ju inte särskilt positiv. Och jag är det inte heller. Fastän jag  bara hunnit läsa början och slutet och något däremellan – ty 600 sidor är ju inte avverkade på en kafferast. För att få mer kött på mitt ömdömesben gjorde jag en mindre djupdykning.

Jag la märke till att frågan om ”Adelskirche”/adelskyrkan och dess betydelse för institutionaliseringen av kyrkan i samhället i stort och för den väg en Birger jarl alls kunde ta inte berörs. Dvs det förhållande att adeln alltsedan 1000-talet i snävt intresse bygger sk egenkyrkor på sina ägor i anslutning till huvudgården. Även om företeelsen inte hade funnits i Sverige kunde den tagits upp för att just kontrastera mot vissa kontinentala och engelska förhållanden, som ju ändå hade haft och under Birger jarl ännu har stort inflytande. Men av allt att döma fanns den ju då, ännu. Så t ex kan man i Uppland, mellan Östervåla och Månkarbo, besöka Aspnäs (modern stavning), idag en stor gård vid Tämnarens norra strand. Där höll också på 1200-talet Birger Filipsson (Aspenäsätten) hus. Han var av ”yppersta frälse” (ett 1600-talsuttryck), Folkungar, högadel alltså, släkt med Birger Persson (Finstaätten), lagman kallad. Dennes dotter Birgitta blev helgonförklarad efter att i många år med husprästens (”egenprästens”!) hjälp åstadkommit lämpliga ”uppenbarelser”, gynnsamma för högadeln. Dessa riktades mot Kronan (som ett institut som inskränkte adelns välde) lika mycket som mot folket (som egendomligt nog hade samma ambition). Hursomhelst finns där på Aspnäs än idag på gårdsplanet, mittemot huvudbyggnaden från 1700-talet en sk gårdskyrka i sten. En vacker liten, idag mycket välskött sak som haft sina öden, men som dock överlevt som ett monument över just institutionen adelskyrkan. Kyrkan inte ”mitt i byn” utan där den då hade att göra nytta: mitt på godset!

Bjälboätten var inte sämre: I sin kyrka i Bjälbo inrättade den i tornet en egen våning - berättar DH själv (s.368). Men det måste innebära att kyrkan tillhörde ätten! I Husabykyrkan inrättades likaledes en tornvåning (s.371) komplett med egen herreläktare/”loge” med utblick över kyrkorummet men skyddat för menighetens insyn! S.371 nämns Gräve, Knista och Edsberga kyrkor som hade eget herrekapell på tornens andra våning. ”Måhända avsett för den stormannafamilj som låtit bekosta bygget” som DH kommenterar. Men det är ju inte hela sanningen.

Vad som behöver i sammanhanget diskuteras är vad som ”döljer sig” bakom dessa egen(domlig)heter. På s.413 berättar DH om att den tidens svenska kungar – han säger ”Sverige” - var ännu ”icke redo att foga sig” under Worms-konkordatet (1122). Däri stadgas om kyrkans/påvens uteslutande rätt att investera, dvs utnämna och ikläda biskopar och utrusta dem med rätten att viga präster, under det att kejsaren/kungarna endast hade att formellt och symboliskt genom diverse ritual bekräfta faktum. Med dessa stadganden följde också kyrkans rätt till dess intäkter. Nu må detta förefalla självklart, men då var det övligt att kyrkans ”ägare”, dess herre, var både den som i själva verket instiftade/bekostade kyrko- eller klosterbygget och försåg det med nödvändiga medel för framtida skötsel, dvs överlät åt det jordegendomar för avradens uttagande. Men hur hängivet troende herreklassen må ha varit så var den inte bortkommen i ekonomiska resonemang: Kyrkoämbetena (prebendena) och klosterkarriärer var förbehållna adelns till synes övertaliga barn. Som biskopar, abbottar och i många andra lägre funktioner tjänade dessa just sin ätt och sin klass. Samtidigt gavs de en försörjning, ett slags livpension eller sinekur. Och sist men inte minst hade man på så vis redan ordnat med en statusadekvat gravplats inne i sin kyrka eller i klostret (se ock s.414). Under tak, i torr mylla - om man vill vara sarkastisk. Ö.h.t. skulle man – förvisso anakronistiskt – sammanfattande kunna säga: Pensionsförsäkring, checkkredit och Fonus är skäl nog att vilja bevara patronatsrätten! Det är inte att undra över att ”Sverige icke var redo att foga sig”: Kungarna var så starka – ännu eller redan? – och hade i denna fråga övrigt frälse på sin sida, att de inte behövde ge med sig så lätt. Ännu kring 1500 är frågan inte helt löst och det skulle en Gustav Vasa till att döda den.

Mycket av detta tar DH upp och berättar ikring. Vad jag saknar här är den intressanta diskussionen om vilket slags samhälle 1200-talets Sverige var. Och frågan om adelskyrkan är en talande del av svaret, har jag för mig. Och det var ju just för att för oss utreda det speciella med 1200-talet: att då skapades det egentliga svenska kungariket, då började den svenska staten ta form. Då, under Birger Jarl började något nytt. Det intresserar: Hur gjorde dom? Hur tar man makt, säkrar den, utvecklar den?

Under alla tider har varje till stat organiserad härskande klass (och/eller ”den politiska eliten”) behövt en förmedlande instans eller institution, så att inte antagonistiska klasser öppet och synligt stod mot varandra. Folk behövde indoktrineras och socialiseras till fred och harmoni gentemot dom däroppe. Under forntiden – vare sig vi tittar på Kina, Babylon, Egypten eller Sydamerika mm – kunde den härskande och den förmedlande funktionen förenas i en klass, i en hand. Teokratier – guden eller religionen härskar; hierokratier – prästerna härskar. Och alla möjliga blandformer däremellan. Redan under den ”klassiska” antiken hade de skiljts åt och vi ser förmedlande grupper av präster organiserade i kyrkliknande institurioner som innehar uppgiften att motivera den rådande ordningen för de förtryckta och förfördelade klasserna och skikt.

När vid tiden för det Romerska rikets borttynande den kristna kyrkan formerades, fyllde den från första början just denna funktion, att oavsett styrelseskicket ge de argument och välsigna de medel som den nytillträdande sedermera feudala klassen behövde i kampen om makten över böndernas merprodukt. Den nya religionen, den nya kyrkan hade också med sig alla de förutsättningar som krävdes: den härstammade från och rekryterades ur maktägande ätter och klaner. (Och den har allt sedan dess aldrig varit något annat! Kan inte vara det heller. Ty nu, när massmedier, journalister, skolor och lärare övertagit dess roller, ser vi att den tappar t.o.m sin egen tro, teologin blir godtycklig.)

När detta aktualiserades i Sverige – säg, från och med 1000-talet – så tog det heller inte lång tid innan det nya systemet hade knäsatts. Jag håller för rimligt att det varit under Birger jarl detta fick sin fastare form. Starten hade gått, den taktiska striden om positionerna hade avklarats, löparna hade inordnat sig i fältet och hade nu framför sig den långdistanssträcka om vars utgång ingen visste något. Sätt på detta viset är frågan om vad för slags kyrka som etablerades viktig. Skulle det vara den engelska typen med kungen som den (mer eller mindre) enda patronatsägaren? Skulle det vara den tyska varianten, som ju hade lett till så många strider inom det tyska riket och mellan detta och påven? Eller fanns det andra lösningar?

Historiker har alltid gärna tolkat faktiska historiska förlopp som resultat av intentioner; härskarnas (eller ibland folkens). Sett framför sig den begåvade, beräknande, planerande politikern med vyer.

Gerd Althoff har i sin biografi över den ”tysk-romerska” kejsaren Otto III (Darmstadt 1996) visad hur medeltidens härskare – helt motsatt den national-romantiska historieskrivningens föreställning – ingalunda hade vittsyftande, strategiska och imperiala planer som grund för sitt politiska handlande. Redan tidens kommunikationsproblem förbjöd alltför lång framförhållning. De var snarare en ögonblickets realpolitiker och såtillvida i viss mån och mening ett offer för andra historiska krafter. Större och på sikt mäktigare. (Helt parentetiskt: Det är först i den moderna tiden, under kapitalismen, som ett annat tänkande, på en helt annan materiell och social grundval, bli möjligt, nödvändigt och förödande.)

Men när jag letar efter sådana typer av förklaringar går jag bet. Jag söker under många kapitelrubriker, jag läser Epilogen – jag får ingen rätsida på det. Det påannonserade nya stora hos Birger jarl och tiden undflyr. Jag tror det finns inte där!

Jag störs också av slarv. Ett exempel: På s.97 påstås att den kontinentala adeln prakticerade den osed som benämns jus primae nocte, men att Sverige slapp.

Det är märkligt: ”Folk” kan säga så: ”Rätten till första natten!” och så kan man flina eller finna det fördjävligt. Man kan ta det som ett exempel på den mörka medeltidens omänsklighet osv. Även lekmannahistoriker har setts använda det. Och det är förståeligt, ty det kan ge krydda och polemisk tyngd åt de synpunkter man framför. Men en akademisk historiker? Som dessutom har skrivit flera böcker och översiktsverk i skilda europeiskt-medeltida ämnen och nu framlägger en historik över ett sekel på över 600 sidor … En historiker till yttermeravisso som på olika sätt markerar att han vill lära oss, ”folk”, vad en modern syn på Sveriges medeltid har att säga oss! Voj, voj, voj! Låt mig göra det kort: ”Rätten till första natten” som påståtts ha utövats av (franska) adelsmän gentemot sina åbors tilltänkta på deras bröllopsnatt, den rätten har aldrig existerat! Det är troligt att inte ens den tidens katolska kyrka hade sett mellan fingrarna i en sådan fråga. Inte ens den! (Se t.ex: Alain Boureau: Le droit de cuissage; Paris 1995. På tyska som: Das Recht der ersten Nacht; Düsseldorf 1996) Det där var inte bra!

Sålunda: Visst är jag besviken. Stilen, slarvet och pretentionerna stör. Men så finns det ett ”men” också. Som sagt är boken på drygt 600 sidor. Man erfar mycket och många detaljer om de olika klassernas liv och leverne, om städernas och landets tillstånd och förändring. Allt ägnat att ge oss möjlighet att skapa egna bilder och analyser. Boken är också illustrerad i både färg och s/v. Sånt kan man ju aldrig få nog av. Framställningen är dessutom översiktligt strukturerad (även om jag skulle kunna ha synpunkter på det), lättorienterad. Tack vare den välordnade och till synes nästan uttömmande referenslistan kan man själv hitta till källorna och litteraturen, man skulle kunna sammanställa ett eget forskningsprogram eller ha den som underlag i undervisningsammanhang. Person- och ortnamnregister finns också, dock saknas ett sakregister. Med andra ord så är Jarlens sekel en handbok över 1200-talets Sverige och som sådan kommer den näppeligen att få en konkurrent under de närmaste årtiondena. Med tanke på dess rimliga pris bör den finnas i varje historieintresserads bokhylla.


Dagens krig och dagens imperialism

I senaste nummer av Forum Wissenschaft (4/01), organ för BdWi = Bund deutscher WissenschaftlerInnen www.bdwi.de , läser vi en artikel Nichts Neues unter der Sonne? Die Kriege des 21.Jahrhunderts (Intet nytt under solen? 2000-talets krig). Författaren Peter Strutynski är statsvetare vid högskolan i Kassel och aktiv i fredsarbete. Jag har här nedan på ett subjektivt sätt sammanfattat hans artikel.

Hans fråga: Är det sant att ingenting är sig lik längre efter den 11. september?

Ser man på globala trender avtecknar sig följande bild: Antalet krig och militära konflikter har efter 2. världskriget ständigt stigit, för varje årtionde med 10 krig, från 10 krig/år under 50-talet till runt 50 krig/år i början av 90-talet. Sedan sjönk antalet något för att år 2000 åter ligga på 35 krig.

De flesta krigen äger inte längre rum i Europa utan i ”periferin”. Sålunda drabbades Asien och Afrika resp av 27% av alla krig, Mellanöstern av 25%, Latinamerika av 14% och Europa av 7%. Metropolerna, dvs ”Västländerna”, förskonades i allmänhet fastän det är tre av deras stater som fört flest krig efter 1945: USA, Frankrike och Storbritannien! Därefter fortsätter raden med Indien, för att följas av andra stora stater och så vidare i en fallande skala.

Till bilden hör vidare att antalet civila offer ständigt ökat. I början av 1900-talet var förhållandet mellan stupade soldater och dödade civilpersoner 1:8. Idag är det precist omvänt. Enligt UNICEF är siffran t o m högre, nämligen 90% dödade är civila. Givetvis är det framförallt är kvinnor och barn som slaktas.

Till en del förklaras det av att allt fler av krigen inte är mellanstatliga utan har karaktär av inbördeskrig. De utspelas över en längre tidsperiod och mycket närmare befolkningen och ofta i städerna.

Av de 218 krig som utkämpades efter 1945 var 35% inomstatliga krig mot regimer, 26% secessionskrig (befrielse eller lösgörande), 6% rena dekolonialiseringskrig och 16% ”blandkrig”. Många av krigen syftar till statsbildning (Balkan exv). Dessutom bör man komma ihåg att det finns en tendens till internationalisering av (inbördes)krig. Antingen till följd av att andra stater blandar sig i eller utlöser dem, i första hand gäller det för NATO-stater.

Genom den höga graden av ”civilisering” av krigen och yttre inblandning ökar också omfånget av internationaliseringen av terrorism. Terrorism har ju anor från kolonialtiden. Den har den fördelen att den är billigare än krig. Nackdelen är att den inte är en slutgiltig lösning och inte tycks få ett ände. Att sedan vissa grupper vänder på spjutet kan ju näppeligen förvåna.

Talet om ett slut av Kalla kriget är illusionärt. I själva verket har det aldrig upphört. ”Världsmakten USA har alltid i första hand och med lidelse varit en pacifisk makt och först i andra hand en atlantisk.” Efter det att det Kalla kriget mot Sovjetunionen med satellitstaterna avslutats, så bara fortsatte samma krig mot Kina och Korea. USA har ju egentligen aldrig hållit sig utanför striderna om öarna i kinesiska sjön, om Taiwan etc. Spaningar i dessa länders luftrum, infiltrationer, upprustning av fientliga stater i omgivningen (Japan, Taiwan, Sydkorea mfl) och annat mer pågår ständigt.

Därtill kommer nya inslag och strukturer i detta kalla krig, inte minst NATO:s utvidgning österut och EU:s ekonomiska och militära upprustning (med de redan uttalade hoten mot övriga världen). Båda dessa element ger intryck av att vara koordinerade.

Ett annat och till synes ålderdomligt drag i modern krigsföring är den ”privatisering” som kan iakttas t ex i Afghanistan, Somalia och många andra länder, där nämligen s.k. krigsherrar agerar i (förment) eget intresse eller som ombud för stora koncerner eller främmande makt. Striderna handlar esomoftast om olja och gas, diamanter och guld, t o m om bananer (kom ihåg United Fruits krig i Latinamerika!). Ekonomiska intressen bestämmer därigenom de militärstrategiska, ty utan de förra fanns i de flesta fallen näppeligen de senare. Denna art av krigsföring kräver en mängd mindre och lättare vapentyper som kan hanteras av enskilda soldater eller mindre grupper. Detta bidrar till att utveckla vapenhandel och –smuggel och till en uppblandning av vit och svart ekonomi, inte minst genom att mycket av dessa transaktioner finansieras genom knarkproduktion och –handel. Dessa ekonomiska sammanblandningar kräver och utvecklar ett systematiskt ”våldsreglerat” globalt nätverk, ”en öppet kriminell ekonomi”.

Hur skall nu krigen och deras trendmässiga ökning förklaras? Ett sätt – och det är det mest gängse, framförallt i officiösa och officiella sammanhang – är att ta till nymalthusiansk teori, gärna med ekologiska utsmyckningar: det finns för många människor, de kan inte alla födas, vattenbrist och jordförstörelse, när det blir trångt … osv. Fattigdomen blir en följd. Ett slags naturens hämnd. Alternativt låter man fattigdomen, miljöförstöring och resursbrist bli huvudorsaker. Det är den ”kritiska” synen som menar att man kan reformera bort problem. Men vi vet att just de fattigaste inte börjar revolter och krig: det är för dem ingen ersättning för mat, mediciner och tak över huvudet.

Den verkliga orsaken är att det ”investeras” i krig. Moderna krig kräver en bred kapitalbas. De kräver ett ”profitabelt” krigsmål (naturtillgångar eller jämförbart). De kräver också stora institutioner som ställer sig bakom regeringar och intresseklicker. Naturresurserna är ju knappa bara för vissa, för andra är de en tillgång som kan kapitaliseras.

Och det är också just detta förhållande, denna omedelbara kapitalisering av tillgångar, som gör det möjligt och intressant att investera i privata lydarméer, krigsherrar, legoknektar osv. Sånt är billigare och den rika tillgången har pressat priserna. Det är inte längre (alltid) nödvändigt med territoriella erövringar eller införlivanden av länder inom andra stater. Det räcker oftast med selektiv kontroll av lukrativa lokala resurser. Detta är ett ”modernt kapitalistiskt landnám” (Rosa Luxemburg): inte kolonier som ger allsköns problem och ansvar – inte minst gentemot det egna folkets opinion – utan selektivt tillägnande av vinstgenererande ”filébitar” (man tänker osökt på Lundins oil och Carl Bildts föregivna oskuldsfullhet). Sedan kan olika mål flyta samman, som ekonomiska/finansiella, geostrategiskt-militära och politiska. Därav får vi blandformer av modern imperialistisk praktik. Men så är det ju alltid.

Sammantaget kan vi konstatera att ”klassiska” krigsorsaker och krigsmotiv på intet sätt försvunnit. I den meningen lever vi i samma tid som 1800-talets mänsklighet.


Richard Fletcher: The Barbarian Conversion
From Paganism to Christianity

562 s, ref; index  London 1997 (även: NY 1998) ISBN 0805027637

Varför läsa en bok med denna titel? Vet vi inte tillräckligt om kristendomens utveckling (och framfart) efter allt vi hört och läst om Ansgar och Birka, conquistadorer och Latinamerika och missionärer i Afrika? Vid närmare eftertanke tyckte jag att den kunde vara värd pengarna. Om den var bra, vill säga. Jag blev inte besviken.

Undersökningsperioden täcker Europa vid tiden för antikens utgång till dess att littauerna år 1385 räknade ut att en omvändelse kunde vara fördelaktig. Hela kontinenten hade då kristnats sånär som på en liten avsides levande rest – samerna. De skulle fångas in i sinom tid.

Det hela började med en Gregorius från Pontus (senare kallad ”undergöraren”) i 200-talets Anatolien vid Svarta havets kust. Det första systematiska missionerandet ledde till en utbredning och en sammanfogning av de hittills utspridda och föga aktiva församlingarna. Efter Konstantins edikt år 313 och hans senare ”omvändelse” blev kristendomen en av staten påbjuden officiell religion. Den skulle tjäna staten - så som andra religioner gjort under lång tid i Romerska imperiet. Bara det att nu skulle det vara den kristna förkunnelsen och (inte minst!) dess kyrkas organisation som lämpade sig bäst.

Som jag ser det finns det i det kristna credo ett inslag som få andra religioner besväras av: Det krävde en teologi! Dess budskap, dess nedskrivna Guds ord, var allt annat än klart och begripligt. Tvärtom! Skulle ordet spridas måste enhet, enhetlighet och övertygelse skapas. En hierarki med tolkningsrätt behövdes: det blev skolor som systematiskt förmedlade detta. Skolor därtill som lärde ut organisering, ekonomisering och förvaltning. Och inte minst: Argumentering! (Skolastik sålunda, föreningen av uppenbarat budskap och filosofi. Därav logik och rationalism – och i förlängningen själva religionens död. Detta bara en passant.)

Dessa uppgifter låg i början på församlingens föreståndarens (episkopos) axlar. Där låg också rätten att konsekrera präster, viga kyrkor, meddela sakrament. Med tiden kom en hel del av uppgifterna att läggas på kloster, katedralskolor, seminarier och stiftförvaltningar. Vi ser då en specialisering, professionalisering, hierarkisering. En spegelbild av de världsliga rikens gång.

Fletcher följer utvecklingen som via Rom går vidare till 300-talets Gallien, 5-700-talens Irland, Englands frälsande. Till Karl den stores och hans arvingars 7 till 900-talens östra Franken (det senare Tyskland), varifrån den bryter sig in i slavernas områden öster om Elbe och på ca. 1000-talet så sakteligt får fotfäste i Norden. Den slutar cirkeln i kontakten med den ortodoxa varianten i Polen, Baltikum och sist i och med Littauiska Storfurstendömets anslutning till den ”europäiska kultursfären” (det är väl så man idag bör uttrycka sig?).

Vad förf arbetar fram, än detaljerat – än översiktligt, är de metoder som därvid användes och finslipades. Alla dessa efter sin död till helgon förvandlade missionärerna arbetade efter enahanda mönster: Liksom de allra första ”lärofäderna” härstammade de själva nästan undantagslös från en aristokratisk eller rentav härskande släkt. De var besuttna, givetvis välutbildade och ägde ett kontaktnät som gjorde umgänget med dem fördelaktigt. De uppträdde med och representerade rikedom och makt; sin egen och kyrkans. I motsats till de ”hedniska” religionerna uppvisade kristna ritualer, byggnader och personer alla tecken på rikedom och framgång: Med oss kommer du att lyckas, du kommer att få respekt hos andra härskare, hos Rom, hos kejsaren osv. Vi är till för dig, o Konung, använd dig av oss! Vi medför konsten att skriva, organisera, administrera. Vi försköna din tillvaro och höjer dig över alla andra och dina undersåtar skall se upp till dig som aldrig tillförne. Det var en veritabel syrenernas sång - och en jämförelse gav vid handen att det låg något i den.

Själva förkunnelsens innehåll visar sig i sina huvuddrag förbli detsamma: Frälsning, framgång, ett evigt liv. Den härskande klassen ställde sällan närgångna frågor. Missionärerna, så gott som alla vigda till biskopar, var inte sällan med i krigiska strider, kunde gå i spetsen för egna styrkor. Överhuvud uppträdde de alltid med stort följe. Ett veritabelt hushåll som tillhandahöll all den markservice en biskop kunde behöva: från att få sitt pergament berett, bläcket blandat, klädnader lagade, till hästar, vagnar, kök och vapen som skulle skötas och tillses. Allt detta representerade ju synbarligen framgången. Den nya gudens makt.

Och allt det vi fått oss till livs genom eventuell skolundervisning, konfirmandläger, legender och annan propaganda …Jo visst förekom det att missionärer inte lyssnade ordentligt, inte rekade, blev självsäkra, sturska (Bonifacius!) och gav sig ut bland ett folk eller ”folk” de inte var förtrogna med och blev ihjälslagna. Många martyriserades. Desto bättre! Även det visade på trons storhet och makt, även på detta sätt övervann den döden. Det vanliga var dock att de slutade som biskopar i eget stift eller drog sig tillbaka till en lugn pension i ett kloster.

Det var påven Gregor (den store; 590-604) som insåg att man inte fick stöta nyfrälsta för pannan genom att helt avskaffa alla de seder de under en livstid hade vant sig vid, fina seder för fint folk. Vissa dagar och fester skulle förbli heliga eller bemärkta. Ge dem nytt innehåll: det fanns ju så mycket att fira under ett kyrkoår: födelser, uppståndelser, helgon … Det gällde att inte alltför mycket störa livets rytm, sedernas form, firandets förlopp. Det var goda råd och så förenades det kristna med det ”hedniska” – en synkretism som kyrkan tillämpat i alla tider (och inte gärna vill kännas vid). I vad mån de nyfrälsta vart troende, fromma, ångerfulla …? Det var ingen stor fråga så framt de inte återföll. Riter, offergåvor (lantegendomar till kloster, kyrkor och avrad!) och politiskt stöd, det förväntade sig kyrkan. Salighet kunde förvärvas!

Fletcher betecknar den medeltida kyrkan med den tyska facktermen Adelskirche. I alla avseenden var den tidiga europäiska kristendomen en tro av och för den härskande klassen. Den rekryterades ur den och den ställde sig till dess förfogande. Vi ser rester av detta i de svenska kyrkor (de flesta) som började som stormännens gårdskyrkor. De bekostades av dem, sköttes av deras yngre söner och släktingar och tjänade som privilegierad gravplatser åt dem. Vi ser det än idag i ”kyrkodignitärernas” utstyrsel och uppträdanden. Först sent kom den svenska allmogen, efter städerna, att mer eller mindre omfatta om inte den kristna läran så dock någon sorts kristenfärgad tro. Omvändelsen av folket tog ytterligare något århundrade. Också detta en inte helt ointressant historia, som dock inte behandlas i denna bok.

Jag har här gjort en mycket grov och på intet sätt rättvisande översikt över Fletchers verk. Han är mycket mer försynt i sitt sätt att uttrycka sig. Han äger en stor sympati för de kristna religionerna och deras historia. Han är mycket mer mångsidigt i sin berättelse och analys än jag rimligen kan återspegla här (som frågan om kyrkan, lagen och feudalismen, äganderätten till både jord och salighet mm). Dessutom skriver han förbannnad trevligt, med ledigt språk och lätt handlag. Jag har inte funnit någon av dessa över 500 sidor segt och torrt. Ett verk som näppeligen kommer att kunna avlösas de närmaste årtiondena. En härlig sommarläsning!


Helgonbragder och djävulstyg

 Härförleden diskuterade jag The Barbarian Conversion av R. Fletcher. Jag fann anledning att aningen sarkastiskt karaktärisera Europas kristnande genom bl a hänvisning till missionärernas/helgonens klasshemvist, makt och rikedom samt krigiska bedrifter. Omdömet om det som rimligen var ”huvudsidan” i deras gärningar utföll sålunda negativt. De satt blodiga spår i historien, de var upphov till och verktyg vid folkutrotningar, enkannerligen bland vender, slaver och balter. Inga trevliga gestalter sålunda. Men så typiska och banala; vi känner igen dem från dagens värld..

Det finns emellertid en annan sida också. Inget nytt det, förstås, men kanske ändå värt att försöka belysa. Låt oss se på skriftens och läsandets uppkomst och utveckling i Europa och därifrån ta språng i historien, både framåt och bakåt.

Paul Saenger är paleograf i Chicago, dvs specialist på tolkning av gamla skrivtecken och -stilar, ffa medeltida. (En passant: Hur kommer det sig att det finns så många och nyskapande nordameriaknska specialister på europäisk medeltid?) I sin monografi Space between Words The Origin of silent Reading, Stanford 1997, undersöker han hur vi lärde oss att läsa för oss själva dvs tyst. Det låter mysko (och det var ju meningen). Men så här ligger det till: Det är ett också för många historiker föga känt faktum att man under antiken (med vissa undantag) i sina bokrullar och på sina tavlor skrev utan mellanrum mellan orden, oftast utan markering (som en punkt el dyl) för meningens början och slut, man skrev kontinuerligt: scriptura continua. Gå till ditt stora uppslagsverk och slå upp Rosette-stenen, du vet den där svarta stentavlan, på vilken samma text ristats in med hieroglyfer, semiotiska samt grekiska tecken. Den sistnämnda texten är synbarligen skriven med scriptura continua. Hur läser man sånt?

 

CINEASTERSKULLESÄGAATTDETTASENAREJUINTEHARSÅ
MYCKETMEDFILMKRITIKATTGÖRAMEDVISSPLUMPHETIUTT
RYCKETSKULLEJAGDÅGENMÄLAATTJAGISÅFALLSJÄLVFAL
LETSKITERFULLKOMLIGTIDETTAVEMVILLVÄLVARACINEAST

                                                                                          (H.Isaksson)

 Nå, det gick väl ändå ganska hyggligt? Det hjälper om man högläser och använder pekfingret. Dock måste man först reda ut orden, hålla denna separering i minnet innan man kan få fram meningen dvs innehållet. Men vad om man har svenska som främmande språk och ännu inte är helt säker? Nu skrevs ju under antiken (dvs i detta avseende fram till 500-talet) inte så mycket och inte i första hand för den enskilda ”konsumtionen”. Det skrivna var till för offentligt bruk dvs kunskapsförmedling och för den begränsade skolundervisning som alls fanns. Det innebar att det skulle högläsas. Texten skulle deklameras och pga retoriska och estetiska skäl skulle satsmelodin och betoningen (prosodin) svara mot textens inre dramatik, skönhet osv. På sin höjd gavs det små tecken som hjälp i det avseende (accenter, diastoler mm)..

När så skrivkonsten småningom spreds i Europa genom att användas i kyrkans tjänst nådde den snart språkområden som inte kände latinet eller var närbesläktat med det, utan där de kyrkliga skrifterna sålunda endast förelåg på ett främmande språk: man fick problem med läsningen. Det var inte utan vidare klart var orden skiljde sig från varandra. (Ett exempel för att det är kul: "Liberaperuit . reosmovit vestigacampos". Så står det i originalet. Latinets "v" står som bekant också för "u". Hur skall nu dessa sammanskrivna ord tolkas? Bede (om honom mera nedan) klandrar: Liber apervit reos …. För en dilletant på latin ser det bra ut. "Liber" betyder bok, "apervit" kan vara en verbform, "reos" en härledning av "res". Fel säger Bede, så här istället: Libera per vitreos ….)

Man skall vara säker på sina kunskaper för att klara av att separera orden. I klostrens skrivstugor dikterades ofta texten eller skrevs av av skrivare med klena latinkunskaper. Det var stor efterfråga på böcker, då slarvade till och med zeloterna! Detta hände sig i Irland och det var också där en veritabel revolution inleddes under 600-talet. Man började, via flera mellansteg, successivt skriva orden isär, man separerade dem. Denna process var i stort sett avslutad på 1200-talet då scriptura continua försvann från dess sista fästen i Italien och Spanien. Udda exempel dyker upp fram till 1500-talet och i Indien ett sista belägg från 1730-talet. (Här tar jag endast upp den relativt tidiga utveckling fram till, säg, 900-talet. Efter 950-talet, då kristnadet i huvudrikena var avslutat, tog ytterligare en utveckling vid som utgick ifrån de av araberna/muhamedanerna förmedlade grekiska filosoferna och arabernas vidareutveckling av dem och som satte igång hela den skolastiska dialektiska filosofin. De böcker som då överattes skrevs i det separerade formatet, dels för att de skulle följa de arabiska källornas format och dels för att den sortens invecklade tankar krävde lättläslighet.) Vi kan säga att vi då under medeltiden fick vårt moderna sätt att förhålla oss till det skrivna. (Se för utförligare beskrivning och diskussion i den delen och omdöme om bokens stora förtjänster Ronny Ambjörnssons anmälan i DN 26.4.2001.)

Den kristna europäiska medeltiden utvecklade inte bara den ”vanliga” skriften och läsandet. Under 7 – 900-talen utvecklades i ffa Frankrike de sk tironiska noterna. Det var ett slags stenografi (baserad på romerska förformer) som byggde på att de flesta vanliga ordens grundform representerades av ett enkelt tecken, t ex ett rakt, snett, vågigt osv streck, som försågs med kompleterande småstreck och krumelurer för att ange böjningsformen mm. Uppenbarligen var det en oerhört effektiv skrivform där varje ord utgjordes av en form, en ”bild” dvs en logograf. (T ex tecknet för lat. et (och) har vi kvar:& ) Snabbskriften kunde naturligtvis kombineras med annan skrift. - Ytterligare en uppfinning vidareutvecklades, nämligen neumerna, förelöpare till vår tids musiknotskrift. – Därtill uppstod helt nya genrer som glosarier, lexika, ordböcker mm.

Nog kan vi här ana den bredd och betydelse dessa skriv- och läsesystem skulle komma att få? Som man säger: utan dem hade inget modernt samhälle kunnat utvecklas. Utan dem inget av den kultur- och kunskapsskatt som den europäiska och, genom systemens utbredning, globala litteraturen, vetenskapen mm. utgör. Då vi inte vet annat, behöver detta inte vara en överdrift.

Vad och vilka stod nu bakom allt detta, drev fram det, spred det och varför? Det enkla svaret är förstås: kyrkan, klostren, klerkerna. Fast riktigt så enkelt är det ju aldrig.

De missionerande blivande helgon, biskopar, munkar osv som Fletcher berättar om i sin bok dyker upp också hos Saenger. Som missionärer var deras uppgift att sprida budskapet och etablera kyrkan. Till det behövde de, dels för eget bruk, dels som gåvor bland mycket annat, avskrifter av allsköns heliga böcker. Biblar och bibeldelar, böneböcker, liturgiska handledningar, predikosamlingar, bikthandledningar, tolkningsverk (teologiska förklaringar), hymntexter…. Många av dessa kodex (= bundna böcker i motsats till rullar) var oerhört dyrbart illuminerade, dvs försedda med häftiga koloreringar av anfanger (första bokstaven av exv. ett kapitel) och instruerande, smickrande el. devotionella (dyrkande) bilder. Somliga med skrift i guld el. silver, inbundna i skinn översållad av ädelstenar (Silverbibeln!). En bok kunde i värde motsvara hela gårdar och slott. Men redan de allra enklaste för vardagsbruk räknades som dyrbarheter och ett bibliotek om något tiotal ansågs före 1000-talet för märkvärdigt.

Titta man efter i index i mina två böcker hittar man något hundratal namn på helgon, biskopar, skrivare osv. De i sin tur representerar rimligen bara en bråkdel av alla de som en gång var aktiva inom kyrkans alla institutioner. M a o det producerades ett otal böcker under de första 500 åren. Få är de som har överlevt. Och ändå har vi många avskrifter av avskrifter … Tidigt måste det har funnits behov, ja krav på, enhetlighet vad gäller skrift, utseende, systematisering osv. Tidigt uppstod ju också ett slags skolor, ffa i klostren.

Studerar man medeltiden kan man ibland få intryck av att det inte kan ha funnits många författare/titlar. Oavsett vilket ämne man tittar närmare på så dyker samma namn upp. I filosofi, medicin, teologi osv ständigt dessa hänvisningar till samma storheterna. Men skenet bedrar. Som så ofta när man ser bakåt i historien så verkar allting mycket enklare, mera rättfram, tydligare. Dock är det med det som med de exv. arkitektoniska artefakterna: endast de välgjorda har överlevt eller fått överleva. Annat har glömts, byggts om, rivits osv. Så också inom andra kultursfärer: det färdiga (resultaten, sammanfattningarna) visas upp för oss, prisas, värdesätts och vårdas, citeras och förs vidare. Mycket av det som ledde fram till det färdiga skjunker undan, ligger i muséimagasin. Samma med böckerna: Klenoderna ställs ut, under glas och larmas (Silverbibeln!). Vi kan köpa vykort, korta beskrivningar, en guidning. Bakom dessa unikat ligger emellertid en uppsjö andra böcker som representerar ett enormt arbete:

Bonifacius (ca 674-754) kom från det anglo-saxiska England och verkade som biskop och missionär bland franker (Mainz) och friser (ty. nordsjökusten). Han skrev själv kommentarer till filosofin och teologin, hagiografier (helgonbiografier) och mycket annat. Dessutom skrev han en Ars grammatica samt, och inte minst!, om sättet att skriva.

Bede (d. 735), en munk vid klostret i Wearmouth-Jarrow och kallad venerabilis (den vördnadsvärde) pga av sin omätliga visdom och kunskap, skrev bland mycket annat ett Liber de orthographia (Bok om rättstavning).

Redan Augustinus såg anledning att befatta sig med frågan om att öka textens läsbarhet: genom att i tysthet och tämligen raskt tillgodogöra sig innehållet och meningen intensivierades ”samtalet” med guden.

Det var bara tre namn ur högen, därtill tre av de mest betydande. Bakom dem står hundratals andra på rad som också har skrivit om skrivandet. Som var specialister på sina områden eller universalister som sågs som lärofäder. De flesta fick ett Sankt framför sina namn, några få var kvinnor.

Man föreställe sig en klostermiljö. I skriptoriet sitter munkar och arbetar och sliter i kyla och hetta, med undermåliga redskap, på hårda stolar och ergonomiskt helt förkastliga, rentav kontraproduktiva bord (det har empiriskt kunnat beläggas!) och skriver, dvs ritar stödlinjer, disponera textmassan, blanda bläck (rött och svart) och präntar. På ”kafferasten” blir det ”facksnack”. Detta arbete med att utveckla skriften och läsförmågan måste ha inneburit ett kupiöst slösande med energi och faktiska kostnader. All den tid, läromödor, skrivmateriel osv som gick åt, alla de återvändsgrändar som beträddes, metoder som prövades och sedan inte vann spridning; allt detta har kostat på och – i det långa loppet – varit lönt. Och inte bara för kyrkan!

Denna kyrkans styrka, nämligen att vara genomorganiserad, enhetlig, med goda kommunikationer delarna emellan, att den lydde under ett överhuvud, under en lag, måste för de världsliga makthavarna, kristna och andra, ha tett sig som något oerhört och oerhört eftersträvansvärt. Ett sätt att tillägna sig och nyttobringande införliva dessa kunskaper, ja det enda sättet, var att ge sig i lag med denna kyrka, i själva verket att ge sig i dess hand.

Kungar och stormän anlitade biskopar och munkar som rådgivare: de var ju utbildade på flera orter, beresta, belästa och hade kontakter inom och utom kyrkan med många andra betydelsefulla och maktägande kretsar. De talade ett internationellt språk, den tidens lingua franca: latin. De var skickade till diplomater, då de hade lätt att skapa förståelse, de kom ju ur samma klass, visste att föra sig, s.a.s. De var övade i att organisera arbete, att strukturera uppgifter. Skickliga i att administrera, då de inte behövde lita till enbart minnet och handslaget utan kunde skriftligt fixera det avtalade, sortera, arkivera och vid behov – förfalska (den Konstantinska stiftelsen!).

Det är intressant att iaktta hur den härskande, successivt feudala, klassen rekryterar sina ideologer, politiker, ”ämbetsmän” (karolinska ministerialer t ex), propagandister och aggitatorer (missionärer) osv ur de egna leden. Med få undantag är detta regeln i hela den europäiska feudalismen fram till åtminstone 1100-talet. Beroende på resp. lands seder och lagar gavs en viss social mobilitet ffa mellan lägre och högre riddarstånd (så småningom kallat adeln). Inom kyrkans institutioner var rörligheten större, men de maktägande positionerna tillföll på ett självklart sätt alltid anhöriga till riddarsläkter. Kyrkan var en den härskande klassens redskap och angelägenhet. Och omvänt utnyttjade kyrkan denna klass för att öka sin rikedom och sprida sitt budskap. Det är denna symbios som jag nog menar gjorde den specifika europäiska feudalismen möjligt och i dess förlängning den specifika form av kapitalism. Huruvida detta symbiotiska förhållande är ett själva denna religion inneboende anlag eller, mera troligt, resultat av en löpande anpassning till omständigheter (teologi alltså, en post festum tolkning) skall jag låta vara osagt.

Det tycks också vara denna kyrkans (och religions) särmärke att den utbreder sig och vinner anhängare genom denna kombination av herremakt och brutalitet som är så påfallande: stridande blodbesudlade biskopar och munkar ute i fälttåg mot ”hedningar”. Och så den bedjande, sig ödmjukande och skrivande, forskande, studerande biskopen och munken bak vackra väggar och bland undersköna heliga bilder och föremål. Men det ligger också något mer allmänt i detta: zeloter, fanatiska trosivrare, har inte så få gånger i historien varit drivande och utvecklande. Det är kanske rentav ett kännetecken för den om sitt universella budskap övertygade att den är fågel och fisk, en världsförbättrare och en våldsverkare och våldtäcksman. Det är kanske en nödvändig kombination så länge ens budskap och ändamål inte till alla delar motsvaras av de verkligheten inneboende nödvändigheterna. Och då, allmänt talat, vår insikt i framtiden är synnerligen begränsad och vi gärna vill uppleva våra drömmars förverkligande, så förleds vi esomoftast att se mer än som finns och att tro framtiden vara närmare än den är.

Det är denna motsägelsefullhet, denna tvetydighet som vidlåder allt som för oss. Avsikt och effekt, tro och vetande, teori och praktik osv. är motsatser ur all mänsklig erfarenhet som säger att det inte finns en rak väg framåt utom på ritbordet.


När är en krigsförbrytare en krigsförbrytare?

eller

Också ett stycke EU-historia!

eller

Fint folk – såna är dom!

I den tyska månadstidskriften Blätter für deutsche und internationale Politik nr 8/2001, s 995-1004, finner vi en artikel av H.Senfft: Lauter Feine Herren - Deutsche Kriegsverbrecher, einige Lords und die Wiederbewaffnung

Det följande bygger helt på Senffts berättelse. Det torde inte vara helt omöjligt att skilja hans från mina formuleringar.

En äreräddning, en lögn eller ett motto?:

Den tyske soldaten har tappert och
anständigt kämpat för sitt fosterland.

(D.D. Eisenhower i brev till Wehrmacht-generalerna Speidel och Heusinger 22.1.1951)

Milosevic och alla de andra som nu sitter i Haag eller förväntas levereras dit, de är krigsförbrytare. Till och med innan de ens dömts. De är det a priori och per definition: de har antingen satt upp sig mot Herren USA och dennes vassaller eller kan användas av dem för att förvända folks syn.

Rom-traktaten om en internationell krigsförbrytelse tribunal har som bekant inte undertecknats av Herren. Så Herren kan inte förbryta sig mot mänskligheten. A priori och per definition. Visst?

Nota bene: de flesta - eller kanske alla, vad vet jag - balkanska politiker, nationalister och ”nationalister”, militärer, frihetskämpar och ”frihetskämpar”, krigsprofitörer, gangstrar, karriärister och psykoterapeuter m fl som nu utpekas som krigsförbrytare – och varav en hel del förvisso är det! – tillhör visserligen sina samhällens övre eller högsta skikt, men de är inte del av en härskande klass med internationella försänkningar, dito kulturkapital och plus på gentjänstkontot. De är nykomlingar, arriverade, nyrika gangsterkapitalister, nationellt begränsade demagoger … osv (fyll i själv här).

Andra politiska figurer från gamla ”östblockets” länder, och enkannerligen från DDR, döms och /eller diskrediteras av samma skäl. De metoder och motiv som används har föga med rättvisa och rättelse att göra. Det handlar om något ”större”. Folken är inte betjänta av den sortens historieförfalskningar.

Nu till saken. Så här kan det gå till:

Som bekant inrättade de allierade efter kriget ett tribunal i Nürnberg och drog en rad stora och mindre stora, huvudsakligen nazistiska krigsförbrytare inför domarskranket. En del undandrog sig det jordiska och juridiska genom giftampullen, andra skickades till bödeln, men de flesta inhystes i Spandau och andra tukthus under viss tid.

En av dessa var en Albert Kesselring (härefter K). Efter en karriär i två världskrig lät han som generalfältmarskalk, pressad av de allierade till återtåg norrut genom Italien, utföra massaker på civila och partisaner med sällan skådad grymhet och helt utan militär betydelse, väl i paritet med USA:s framfart i t ex Vietnam. (Själv trodde han ”… att det tyska folket och de andra folken i västvärlden skall erfara, att de tyska soldaterna sitt blodiga krigshantverk till trots har låtit sig ledas av humana, kulturella och ekonomiska synpunkter i en omfattning som krig i denna storleksordning sällan torde kunna uppvisa.”) I Nürnberg dömdes han till döden, benådades dock till livstid och släpptes av brittiska regeringen redan 1952.

En person som han menade sig behöva tacka för denna ”övernåd” (min term; WE) var en Lord Hankey, vid den tiden inflytelserik politisk veteran och nära ideologisk själsfrände till Churchill, då ännu aktiv i flera parlamentskomitéer.

K skriver till honom:
”Sehr verehrter Lord Hankey!

Ni skall ha mången tack för Edra lyckohälsningar till min frigivning. Mitt tack mångdubblas av (sic!) att jag vet om Edra uppriktiga bemödanden att föra krigsförbrytarfrågan mot en förnuftig reglering. (…..) också en liten blomsterhälsning till Eder gemål (..…) Jag står idag mer än tidigare på ståndpunkten att det är hög tid att riva de skilljande murarna för att komma närmare varandra i det krympta Europa. (…..)”

(Det sista kan utan tvekan förstås som en hänsyftning till något slag av framtida EU. Herrarna på alla sidor om fronterna, inkl resistansens, var sig helt eniga i denna fråga, om än inte helt beträffande metoderna. Det skall alltså inte läsas som en fras eller en utopism!)

Två veckor senare svarar Lord Hankey:

”Dear Generalfeldmarschall Kesselring,

I was deeply moved by Your letter … and so was Lady Hankey, who much appreciated Your graceful compliment in ’Saying it with Flowers’ – such exquisite flowers and in such profusion. (…..)”

Lorden anger också den verkliga orsaken till sin glädje: Att han arbetar för benådningen – eller som han hellre vill kalla den: amnestin – har sin grund inte bara i rättvisa och moral utan också i att den skulle vara en nödvändig förutsättning för NATO-smakternas politik, vilken tarvade Tysklands medarbete för att befordra gemensamma intressen och för att få till stånd fred på basis av vänskap och gemensam säkerhet. Underförstått gentemot Sovjetunionen och de egna folkens krav. (Som ju tog sig uttryck i att t ex reaktionära västtyska CDU i sitt efterkrigsprogram krävde ”socialisering” av storkapitalet och långtgående ”medbestämmande”! Jmf även med svenska partiers efterkrigsprogram!)

En annan välkänd tysk officer fann 1955 anledning att i samma ärende skriva till Lord Hankey för att tacka för hjälpen att slippa livstid för att ha varit, som han skriver, ”s.k. tysk ’krigsförbrytare’”. Hans namn: Erich Raeder, Grossadmiral a.D., Dr.h.c. I svarsbrevet säger Hankey att han under längre tid känt behov att skriva till Raeder, dock hade han ingen adress, för att gratulera honom till frigivningen ”efter så många år av lidande och inlåsning, vilka enligt mitt förmenande varit orättfärdigt.”

Hans likaledes inte helt okände kollega Grossadmiral Karl Dönitz utnämndes till Hitlers efterföljare och skötte expeditionsministären under tiden 2.5. till 5.5.1945, dvs fram till kapitulationen. Han kom lindrigt undan och dömdes till 10 år i Spandau. Han skriver till Lorden:

”Mein Lord!

Mr Keith Thompson förmedlade till mig Edert brev med Edert omdöme om domslutet över mig i Nürnberg. Jag tackar Eder mycket för Edra ord. Just Edert omdöme är för mig av största värde. Det har därför glatt mig mycket.

Jag försäkra Eder min högsta uppskattning och förblir med de bästa önskningar och hälsningar

Eder Dönitz”

Två dagar senare svarar lorden:

”Jag rördes av Edert brev av den 28. augusti … Jag vet att värdesätta det så mycket mer som jag alltid har tagit på mitt samvete att mina vänner och jag i Edert fall inte lyckades att få Er frigiven tidigare.”

Rörande och belevat, inte sant?

Men denna ”obscena brevväxling” (Senfft) är såväl tecken för djupt känd klassgemenskap, militär kåranda (den s.k. ridderligheten) och bilden i spegeln. Den kommer sig också, menar Senfft, av att britterna inte gillade Nürnbergrättegångarna eftersom däri ofta avhandlades frågor kring ordervägran, vilka Hankey fruktade, kunde spilla över på den brittiska militärorganisationen. Därtill får man inte glömma att dessa herrar var varandra djupt förbundna i sin antikommunism. Därom vittnar också hela efterkrigshistorien.

Strax hade Korea-kriget brutit ut så fick man bråttom att åter beväpna (Väst-) Tyskland och inlemma det i NATO. Många av de gamla Wehrmacht-officerarne nazi-akademiker, underrättelseagenter, kapitalister osv kunde åter komma till poster, inflytande och rikedom. Både i Tyskland som utomlands. Den famösa avnazifiering rann ut i sanden redan efter ett par år. Och de unga uppfostrades under 40 och 50-talen av lärare och präster som varit officerare och NSDAP-medlemmar. Det var dessa politiska överlevare som tillsammans med nya hungriga i politiska och andra karriärer lade grunderna för EU och dagens tävlan om världsherravälde. Balkan-styckningen och Kosovo-annekteringen är följdriktiga och Haag-tribunalen det bräm på kostymen som skall dölja de verkliga och stora krigsförbrytare och deras klassintressen.

Vissa saker behöver inte förnyas under solen!


Snöret som skapade den planerade staden

Lek med följande tanke – eller gör som jag och använd den för att bygga en carport – att du behöver mäta upp en yta på tomten eller i terrängen. Hur börja? Recept: ta ett snöre, ett snöre av rimlig längd, säg 24 el. 240 el. 2400 meter (det kan också vara andra måttenheter som steg, aln, fot m fl eller inga specifika mått alls, typ tre gånger din skugga kl 12). Gör en knut för varje måttenhet. Vad har du nu? Jo, ett måttband förstås och tillika en linjal samt en passare. Eller hur? Vi kan kalla det ”knutsnöre” (dagens murare använder ännu ett ”rätsnöre”, fast utan knutar).

Så här går det till: Ta en polare/polerska eller två, markera med hjälp av detta knutsnöre och ett redskap (t ex ett finger, en pinne) en linje om 4 enheter från punkt A till punkt B. I A slås en cirkelbåge om 3 enheter och i B en om 5 enheter. Där de möts har du punkt C. När du förbinder punkterna ser du att du fått en rätvinklig triangel med sidförhållande 3:4:5. Du har använt dig av en del av Pytagoras sats! Du ser också att du kan komplettera denna figur till att bli en rektangel med sidorna 3x4. Där diagonalerna korsas får du ytterligare en definierad punkt E. Med hjälp av denna figur, dessa punkter och relationerna dem emellan kan du nu konstruera nästan vilka planfigurer som helst, inte minst byggnadsritningar och stadsplaner i skala 1:1. Det innebär inte att grundfiguren måste vara just denna rektangel, den är bara till för att ge utgångspunkter och mått. Nu börjar det egentliga arbetet. Med endast ett snöre och dina kompissar som verktyg!

Vad ska det här nu vara bra för? Svaret är enkelt: För att bygga en stad, eller en pyramid … eller en carport; ett kanalsystem, ett vägnät, ja vilken konstruktion som helst vars delar ska stå i vissa bestämda relationer till varandra.

Som bekant tror vi idag inte längre på (1800-talets ”konstruktion av”) den mörka medeltiden. Vi vet nu att den i själva verket varit ”dynamisk”, ”ljus” och ”progressiv”, ja rent av ”revolutionerande”. Jag skall inte motsäga påståendena utan tvärtom stödja dem. De inskränkningar jag ändå menar bör göras, tar jag upp sist.

Nu hände det sig i början av 1990-talet att en grupp tyska forskare inom stadsbyggnation och -planering, arkitektur och ingenjörsvetenskaper under arbetet med att fastställa gamla romerska här- och landsvägars sträckning i Freiburg i.B. i Sydvästtyskland stötte på en dittills oförklarad regelbundenhet i stadens gatunät. Det hör till saken att Freiburg är en gammal stad med en välbevarad medeltida kärna. Och just där upptäckte man bågformade gatusträckningar som endast kunde förklaras med att de en gång för länge sedan hade planerats tillsammans med det övriga gatunätet, centrum kring torget och domkyrkan och stadsmuren. Detta ansågs förbluffande eftersom all historisk profession i alla tider påstått att medeltida städer de har vuxit fram oplanerat om än organiskt. Vi känner igen denna föreställning när vi talar om Gamla stans, vilken som helst, myller av gator och gränder och brinkar, prång och bakgårdar och torg, anlagda som det föll sig, planlöst och huller om buller. I boken visar författarna att detta i huvudsak inte är sant. Föreställningen är en myt.

Fram till ca 1000 fanns det - i det som senare skulle bli Tyskland – ca 150 orter med särskilda rättigheter som gav dem förmånen att få kalla sig städer. 30 à 40 kunde föra sin historia tillbaka på romerska grundläggningar, oftast s.k. castra (pl av lat. castrum), dvs garnisonsbefästningar. Berömt är städer som Mainz, Köln, Nürnberg. Andra hade med säkerhet varit gamla handelsplatser (kanske 100), åter andra utvecklats ur keltiska oppida (pl. av lat. oppidum – förskansning) som ju ofta varit permanent bebodda (ett fåtal). Situationen torde ha varit likartat i Frankerriket (Frankrike). Olik sålunda den (nord)italienska där städerna i stort sett alla hade romerska föregångare. Jag tror att detta kan ha förklarande betydelse; varom mer nedan.

Hursomhelst började efter denna tidpunkt en rasande snabb grundläggning av städer. Efter 350 år dvs vid tiden för digerdödens skördegång (1348) hade antalet kommit upp i ståtliga 3 000 städer. Denna utveckling gick hand i hand med befolkningens: Den tyska ökade från 5 miljoner till 15, den franska från 6 miljoner till 22 och den engelska från 1,5 till 5. Efter denna tid tillkom i Tyskland fram till dags dato endast ca 35 nya städer, varav de flesta under 1600-talet.

(Jämför vi med den svenska utvecklingen, så ter den sig i stort inte annorlunda: fram till 1100-talets början hade vi bara en handfull städer som Sigtuna, Visby, Skara, Linköping och Västerås (allt söder därom var ju danskt!). Därefter satte ett stadsgrundande igång (titta i din egen hemstads historik!) som slutade nångång på 1300-talet. Och på 1600-talet finner vi nya städer: tänk bara på alla nyutnämningarna i Bergslagen. Och alla dessa städers anläggningar var planerade, talande exempel: Sigtuna!)

Varför nu dessa nyanläggningar från och med 1000-talet? Och varför denna samtidighet? Den förra frågan besvarar boken, den senare skall jag diskutera nedan.

Ett av de roliga inslagen i boken är författarnas öppenhjärtighet. De medger att de själva är överraskade över sina resultat, att de själva inte är historiker och därför inte vågar sig på en mer utförlig förklaring, och att de därför föredrar att framställa sin forskning så som den har tilldragit sig: steg för steg, problem för problem, lösning för lösning. De är i första hand ”tekniker” och deras framställning är i allt väsentligt en förklaring av de tekniker som kom till användning både då städerna konciperades och då de bedrev sin forskning. Detta är synnerligen trevligt och stimulerande att följa eftersom läsaren för varje steg blir så klok som författarna en gång och då längtar efter nästa steg, just som också författarna under arbetet upplevde det, även om lösning ibland tränger sig på som aningar. (Språkligt är texten enkel och din gymnasietyska torde räcka, helst som facktermerna – som till stor del också för mig varit obekanta – efter några gånger förklarar sig själva, som det ofta är.) De rikliga färgillustrationer och ritningar som följer resonemangen steg för steg underlättar förståelsen avsevärt. Och att det följer med en CD-ROM med sex idealtypiska städers anläggning inkluderande kartor, ritningar och förklaringar gör att priset för detta verk i A-4 format känns som en skänk: ca 250 kronor!

Efter kapitel som berättar om denna forsknings tillkomst presenteras några typexempel på de problem som man avser att lösa. Därefter förklaras den rent mättekniska metoden – vilken har anor långt tillbaka i den antika världen. Huvuddelen av boken analyserar en rad tyska städer planläggning utifrån strategiska lägen i landskapen, vid flodövergångar, handelsvägskorsningar m m. Dels handlar det om städer som vi till mans knappast hört namnet på, men också om München, Lübeck, Berlin och – som ett udda om än intressant inslag – Sienna i Italien.

Det visar sig att dessa städer anlades efter en noggrant genomtänkt plan. Innan uppmätningen rensades och utjämnades terrängen (där det lät sig göras) för att erhålla en så gynnsam byggyta som möjligt. I plankonceptet bestämdes var stadens olika delar skulle ligga, säg i förhållande till vägarna, floder, broar och andra omgivningens förutsättningar. Nu konstrueras i terrängen en rektangel av ovan beskriven art utifrån vissa premisser (fot, rutor och moduler mm). Rektangeln kunde ha typiska sidlängder som 1400x2000 fot, där en fot ju var omkring 30 cm. Med andra ord så använda man knutsnören på flera hundra meters längd, ibland upp till en eller flera kilometrar. Arbetskraften var ju talrik och billig. Denna uppmätning, dess punkter och linjer, markerades i marken och tjänade nu som utgångsläge för att konstruera själva stadsplanen. I denna eftersträvade man att integrera alla stadens delar på ett trafikmässigt, kommersiellt, kyrkligt-rituellt (processionerna!) praktiskt sätt, så att stadsportarna, torgen, representationsbyggnaderna, gatorna osv kunde fylla många funktioner. En synnerligen viktig fråga var naturligtvis tomtindelningen. Som vi också kan iaktta i Sveriges tidiga städer, redan i Birka, så var tomterna i stort sett lika stora, de låg utmed en gata så att framsidan utgjordes av bostadshuset/handelsboden och uthus, verkstäder och ekonomibyggnader förlades till den smala tomtremsans bakre del. Man kan ofta observera att visa gator gick i bågar, ibland i S-kurvor eller på andra sätt avviker från ett rätlinjigt mönster. Forskarna fann att detta gjordes med flit och att man därvid använde sig av knutsnöret som passare för att slå cirkelbågar med radier på många hundra meter. Där denna direkta metod inte lät sig användas förstod man att ta hjälp av fjärdedelsmetoden, dvs man konstruerade en cirkelbåge ”bit för bit” genom kortare raksträckor.

Ett annat förbluffande resultat var insikten att då man konciperade den medeltida staden så planerade man redan dess framtida utbyggnad och man mätte från början in även kommande förstäder. När staden sedan faktiskt växte kunde dess utbyggnad ske på samma systematiska sätt som dess grundläggande. Ett intressant exempel på detta är München vars medeltida planering förslog ända till 1800-talets tillväxt.

Så mycket om bokens huvuddel. I senare kapitel prövar man de nyvunna kunskaper på andra områden. Utifrån argumentet att själva sättet att mäta in hade sitt ursprung i arkitekturen så tittade man på en lång rad byggnader från Uruks tempel från 3000-talet före till grekiska och romerska byggnader och städer från antiken. Man undersökte också en rad medeltida kyrkor. Och i alla dessa fall fann man att principen varit densamma. Också när man undersökte klosteranläggningar – bl a finns det bevarat en originalritning över klostret Sankt Gallen från ca 830 – uppdagades samma tillvägagångssätt. Ja, till och med medeltida bokminiatyrer uppvisar det! Med andra ord så utförde man ingalunda någon frihandsteckning eller –målning i de vackra kodex vi ännu kan beundra på Carolina rediviva; tvärtom så man ritade först upp ett noggrant mönster så att inget lämnades åt slumpen. (Och jag misstänker att det handlade om just detta, att inget lämna åt slumpen. Gud gör ju heller inte så!) Mot slutet går man i ett kapitel igenom de geometriska grunderna för hur man konstruerar olika typer av linjer och figurer med denna enkla teknik.

Det som endast berörs kursivt i boken är frågan om varför. Författarna pekar på sina begränsningar, de är inte historiker. Dock ger de några hållpunkter. Det visade sig nämligen att vissa namn och vissa ätter ständigt dyker upp i materialet. Så t ex är hertigen av Zähringen, Heinrich der Löwe (Lejonet), kejsarna och andra stormän betydande stadsgrundare. Inte minst framträder biskopar som både grundare av städer och som deras konstruktörer. Kejsare, kungar och maktsträvande högadel i alla, numera kristnade Europas länder låter skapa nya städer för att försöka dra till sig handel, inte minst den inkomstbringande långväga lyxhandeln.

Vi vet att den tidens prelater och enkannerligen munkar många gånger var mångsidigt och högt utbildade. Deras uppträdande som arkitekter och stadsplanerare är sålunda föga överraskande. Känt är exv Suger, abbot i Saint-Dennis; som allmänt kan ses som den gotiska kyrkostilens stora föregångsman. Munken Wilhelm von Hirsau kom i tillfälle att bygga flera kloster.

Rent allmänt torde konsten att planlägga byggnader och städer på detta uppenbarligen traditionsrika sätt ha varit utbredd i hela Europa och annorstädes. Kunskapen måste ha funnits tillgänglig och lärts ut i stor omfattning för att möjligtgöra byggandet av dessa nästan 3000 städer bara i Tyskland. (Dock tror jag att situationen i Frankrike och England var likartad.) Samtidigt därmed tar ju också byggandet av kyrkor och världsliga byggnader i det nya gotiska maneret fart. Hela nya länder som dragits in i denna kulturkrets genom de politiska omvälvningar som ansluter dem till kristenheten skall förses med skryt- och nyttobyggnader. Osv.

Man må begrunda att den s.k. tidiga medeltiden, låt mig här avgränsa den av 600 och 1000-talen, utmärktes av nya politiska förhållanden, de som kom att utvecklas till det som vi betecknar som feudalism, och att denna utveckling gick hand i hand med spridningen av kristendomen såsom en den härskande klassens politiska ideologi bland i första hand stormän, småkungar eller vad vi vill kalla dem. Dåtidens nykristna organiserades i den s.k. ”Adelskirche”, i sin ”egenkyrka” på sina gods. Det tog sin rundliga tid att sprida detta nya. För varje steg måste först de dominerande grupperna/ätterna övertyga sig om att det nya håller vad det lovade, nämligen större makt och större rikedom samt större anseende hos världens övriga stora. Sedan kunde man börja bry sig om folket. Feudalismen och kristendomen behövde dessa 400 år för att spridas över Europas centrala delar. Än längre för att genomsyra breda befolkningslager.

Kring 1000-talet hade nya riken i Europa börjat finna sina gränser och nya och gamla ätter konsoliderat (mer eller mindre, som det alltid var) sina maktställningar. Rikedomen började förvisso infinna sig, bönderna betalade sin tionde till kyrkan och en tredjedel till hälften till sina herrar. Det blev med andra ord läge för investeringar. Och börjar den ena måste den andra dra jämnt för att inte utgöra ett maktvakuum. Handeln blomstrade och det gällde att dra den till sig: stadsgrundandet stod på dagordningen.

Vi kan här notera ett relativt undantag, nämligen Italien. Där hade de gamla romerska städerna jäms med handeln redan tidigare börjat blomstra upp på nytt. Där behövde man inte grunda nya städer, snarare åter höja de gamlas status och glans. Det fanns om dem. (Och om Spanien vågar jag inte yttra mig, misstänker där dock mer säregen utveckling.)

Städer var i vissa avseende, till vissa funktioner, en ny företeelse. Till en del avlöste de borgen el dyl som maktcentrum utifrån vilken folket hölls vid jorden och arbetet. Nu tillkom fler funktioner. Det begränsade hantverket utvecklades till hela ”industrier” för vapen, bättre kläde, lyxigare smycken och liknande. Kyrkans förvaltning slog sig ner där och drog så småningom även den världsliga, oftast furstliga förvaltningen efter sig. Till kyrkor hörde skolor, klostren utgjorde herremännens och –kvinnornas ålderdomshem. Marknaderna hölls alltmer där och integrerade den lokala med den långväga handeln. Alla dessa förhållanden krävde lika många representativa byggnader: Kyrkor byggdes, slott och palats för furstar - världsliga och andliga - uppfördes, rådhus ståtade vid Stora torget och murar och torn skyddade riksmöten och konseljer. Städerna drog till sig just detta: människor av alla de slag och förmågor, intäkter och rikedom, skönhet och flärd. Staden måste försörjas utifrån med livsmedel och råvaror. Därigenom kom den också att tvinga fram en utveckling av omlandets jordbruk, gruvdrift, stenbrott osv. Detta den ljusa sidan, den som också är bäst bevarad: kvalitet håller!

Men också den andra sidan, den mörka: staden drog kostnader och - och här skäms medeltiden inte för sig – skapade nya klasser, yrken och - kriminalitet. På landet, i byarna fanns enkla förhållanden, självförsörjning, mångsidiga färdigheter och social kontroll, alla kände ju alla. Avsteg från regeln åtgärdades med varlig hand (nåja, relativt) man var beroende av varandra. Grymma dödsstraff var ytterst sällsynta. Städerna däremot drog till sig och skapade armod: i slum, i ghetton, i brädskjul och i källare hystes den arbetskraft utan vilken klassamhällen inte kan bestå. Daglönare, hantlangare till marknad och hantverk, ”skitkörare” som tömde latrinerna, pigor och drängar, horor och falskspelare, pilgrimer och lantstrykare. Hederlig gemene man och kvinna blandades med slemt pack, förbrytare p g a nöden.

Medeltida städer har jämförts med nutidens städer i tredje världen. För all del, det kan man kanske göra. Men i så fall bör man inte begränsa sig till ”Syd”! När lag och ordning skulle upprätthållas tillskapades bödeln och galgen, rättarsvärdet och skampålen, den offentliga piskningen, förlusten av en hand, ett öra, en näsa … Först sent byggdes fängelser. Straffet tänktes bättra människan. Det fanns dock inte hämnd - och det fanns nåd! Ibland har jag svårt att se ”civilisationen” i dagens samhälle och rättsordning.

Nåväl. Alla nya städer gjorde ju inte succé. En del förföll efter kortare eller längre tid till byar, några försvann helt och hållet. Stadsherrens politik var att dels tvinga folk dit och att dels locka med tomträtt och skattefrihet under visst antal år. Jordbruksbefolkningen hade börjat öka i sådan takt och produktiviteten förbättrats att stora folkmassor blev övertaliga. Staden blev ett veritabelt frihetens rike. Stadtluft macht frei! som man sa.

Som det alltid är i samhällen som bygger på ojämlikhet och förtryck så kom stadens utveckling från att i början ha kunnat upplevas som en befrielse, med tiden att bli till en ny förbannelse, värre än den förra. Efter 1350 utvecklades i städerna rikedomen och kulturen jämsides med ett armod och därav följande kriminalitet utan motstycke. Ännu har vi inte kommit ifrån denna onda cirkel, ännu vet vi inte hur man blir av med detta monster som vi själva har skapat åt oss.

Som synes så erbjuder boken mer än bara ett tema, den stimulerar till en rad funderingar och hjälper oss, som så mycken annan nyare forskning, att förse skelettet med muskler, senor, organ och skinn. Historien kommer oss allt närmare. Det skulle vara intressant att se efter om eller i vad mån denna nya kunskap kan ha betydelse även för Sveriges vidkommande. Ett forskningsprojekt?

K. Humpert / M. Schenk: Entdeckung der mittelalterlichen Stadtplanung, Das Ende vom Mythos der ”Gewachsenen Stadt”; 390 sidor storformat inkl CD-ROM, rikt ill. Konrad Theiss Verlag, Stuttgart 2001


Ett ordspråk: ”Att utdela mutor är vist, ty varenda en älskar världen och vill härska!” Därom en historia: En vän berättade för mig: ”Jag var en gång på pilgrimsresa från Damaskus till det heliga Jerusalem. På vägen tog jag in på ett härbärge. Det var kallt och regnigt. Vi var några människor i ett lagerutrymme, bland oss en aptämjare med sin fru, en jättelik apa och en hästkrake. Vi åt och samspråkade och natten blev oss lång. Då låtsades apan som vore han helt sömnig och nickade till. ’Den apan har något för sig,’ sade jag till mig själv, ’det är därför han låtsas slumra och vill förleda oss till att somna!’ Därför började jag att uppmärksamt hålla honom under uppsikt. Till slut somnade alla, jag allena låtsades sova. Jag ville se vad han skulle ta sig till. Då han nu menade att alla sov, närmade han sig sin herre tämjarens kvinna och lägrade henne. Då jag blev varse detta satte jag mig upp, och då apan märkte att jag iakttagit honom gick han att rota igenom sin herres fickor, drog fram en börs med penningar, nämligen femhundra dirham, och räckte den fram mot mig, som ville han säga: ’Ta och håll käften!’ Jag tog pengarna, teg och somnade, högeligen förundrad över vad jag sett. På morgonen satt vi samman med aptämjaren, då han plötsligen märkte, att någon rotat i hans fickor och att pengarna blivit stulna. Han ropade: ’Härbärgstjanare, öppna inte dörrarna, mina pengar är väck, men apan vet, vem som har dem, ty han vaktar oss när vi sover!’ Tjänaren reglade dörren. Jag vart fuller rädd om väl apan skulle peka ut mig, och visste inte vad jag skulle göra. Gav jag pengarna åter och berättade vad som tilldragit sig, skulle ändå ingen tro mig. Sålunda teg jag. Då det blivit alldeles ljust kom alla härbärgets invånare samman. De var endast ett fåtal, bland dem en jude. Apan mönstrade dem alla en efter en. Slutligen kom han till juden, klängde sig fast vid honom och började skrika. Alla ropade: ’Ingen annan än juden har stulit tämjarens pengar!’ Juden däremot bedyrade sin oskuld. Nu öppnades åter dörren. Jag förvånades emellertid över apan, hur han klängt sig fast vid juden och inte vid någon muslim. Tämjaren släpade juden inför ståthållaren för att låta honom piskas. Då sade jag till mig: ’Detta är inte i sin ordning. Jag vill gå till ståthållaren och berätta vad jag har sett.’ När jag inträdde hos honom, hade man redan bundit juden för att piskas. ’Icke honom!’ ropade jag, ’Han har inget gjort!’ Jag berättade nu allt så som det tilldragit sig och återbördade pengarna till tämjaren. Då befallde ståthållaren att apan skulle dräpas. Och han fängslades och slaktades.” Är inte detta ytterst underligt? Titta på … apan! Han visste: Man måste muta, så går det undan! Hur mycket mera vet inte Adams söner besked därom!

(Så berättar damascenaren Muhammad ben Muhammad ben Sasra mitt under sin redogörelse om sin hemstads förstörelse 1389 genom sultan Baquq. Tolkning via tyska: Tilman Nagel: Timur der Eroberer und die islamische Welt des späten Mittelalters, München 1993.)


Europatankens tyska rötter

EEC, EG, EU - initialorden antyder ett historiskt förlopp. Jag vågar påstå att vi däri ser en mytbildning i full gång: efter andra världskriget inser "alla", eller åtminstone vissa regeringar, i (Väst-)Europa att ett dylikt krig inte får blossa upp än en gång. Man ömmar för fred, frihet och välfärd, och vägen dit går via samarbete och integration. Steg på vägen är OEEC, Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (1948), bestående i början av 16 medlemmar, däribland Sverige, Europarådet (1949), Kol- och stålunionen (1952) m.fl. ur vilka EEC så småningom växer fram. Därefter rullar det bara på. Nya medlemmar ansluts, verksamhetsfilter vidgas, kriser bemästras. Barnet döps om och blir EG och sedan genom Maastricht-fördraget vidgas det till EU. Och där står vi nu.

I själva verket har Europatanken en tämligen intrikat och växlingsrik uppkomsthistoria som det är väl värt att titt på. Jag ska här ta upp några aspekter av den moderna Europatankens uppkomst och utveckling under andra världskriget. Jag utnyttjar den enda sammanställning av källor som varit åtkomlig för mig, nämligen Walter Lipgens dokumentation Europa-Föderationspläne der Widerstandsbewegung 1940 - 1945, München 1968 (alla citat i det följande ur detta verk). Verket innehåller 176 dokument från de antifascistiska och antinazistiska motståndsrörelser som arbetade i det fördolda i Italien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Holland, Polen, Storbritannien och andra länden

Den europeiska enhetstanken i sin moderna tappning uppkom kring sekelskiftet, dvs. straxt efter det att den etniska nationalismen hittat sin politiska form i de moderna, mer eller mindre parlamentariska stater som tidigt redan ställts mot varandra i krigiska företag om marknader och Lebensraum (1854-56, 1864, 1866, 1870/71, inte att förglömma alla kolonialkrigen). Europatanken utvecklades i första hand av intellektuella, vetenskapsmän (t.ex. Einstein), officerare och politiker. Motiven kunde vara skiftande och nog var idéerna tämligen viltvuxna och spretiga i början, men ändock organiserade man sig i de olika länderna, främst i Tyskland, Schweiz och Frankrike, tämligen raskt i kommittéer, tidskrifter och kongresser.

Första världskriget snarare befordrade tankens utbredning. Framför allt utvecklades vid sidan om de politiska argumenten nya ekonomiska. En ekonomisk förening skulle ge stora samordningseffekter till nytta för alla. Det vore också intressant att undersöka förhållandet mellan Europatankens uppkomst och arbetarrörelsens framträdande som en maktfaktor. I Europatanken ligger ju att flytta den politiska makten längre bort och uppåt till övernationella organ hos ett Europas förenta stater, dvs. bevara det sociala och ekonomiska system som bygger på utsugning och krig, men i möjligaste mån röja undan de politiska och sociala konsekvenserna och nödvändigheterna.

Grovt sett led dock dåtidens Europatanke av en, som det skulle visa sig, avgörande svaghet. Utgåcnde från en som man trodde vetenskaplig föreställning om "den europeiska kulturkretsen", vilken uteslöt de östslaviska folken, dvs. framförallt Ryssland, fann man att "brödrafolken" inom detta Europa borde handla i en anda av enighet och samfällda strävanden. Politiskt närmande och samarbete var den första och största uppgiften. Därirån skulle vägen gå vidare till det kulturella, ekonomiska och sociala.

Europa under tjugotalet gav emellertid ingen god jordmån för enhetstanken. Ett sista försök av den franske politikern Briand 1929, att via Nationernas Förbund få till stånd en samförståndslösning genom att föreslå ett federativt förbund, stöp slutgiltigt på den stora depressionen och nationalismens konsekventa utveckling till nationalsocialism.

Första världskrigets fortsättningskrig hindrade emellertid inte att tanken levde vidare. Under andra världskriget utvecklas två huvudsakliga konceptioner för ett enat Europa. Den ena propagerades efter 1940 av Hitlertyskland. Den utarbetades på högsta initiativ främst av en grupp ekonomer och formulerades i boken Das neue Europa (Dresden 1941), eller som det kom att kallas: Neuropa. I all enkelhet går den ut på att när väl nazismen hade segrat över hela linjen och lagt hela Europa (eventuellt utom England) under sig, anslutit Nordafrika - som utgör en naturlig och organisk del av vår kontinent - som en sameuropeisk koloni och Östeuropa som ett agrart Hinterland och Lebensraum, så kommer dess ekonomiska styrka att lända folken till lycka och för Neuropa bilda basen för den globala konkurrensen.

Den andra konceptionen utvecklas inom motståndsrörelserna i alla berörda länder, inklusive Tyskland. De många små motståndsgrupperna i de olika länderna var på intet sätt enhetliga och alls inte folkliga i den meningen att de representerade större klasser eller befolkningslager. Tvärtom var de synnerligen elitistiska och bestod i huvudsak av intellektuella, ämbetsmän, företagsledare, politiker och officerare, av vilka många av de överlevande efter kriget gjorde politisk karriär. Inte heller ägde dessa grupper något nämnvärt inflytande i kampen mot fascismen, framför allt inte i den dagliga, praktiska underjordsverksamheten. De gav ut tidningar, pamfletter och flygblad i oftast minimala upplagor, de bildade informella diskussionsklubbar och korresponderade med varandra. Några hamnade i koncentrationsläger och fängelser, några dog för sin sak, dock förblev de flesta betydelselösa fram till 1945-46. När USA, England och Sovjetunionen diskuterade efterkrigseuropa i Teheran 1943, var de inte medvetna om motståndsgruppernas Europaplaner.

Det fanns, enkelt uttryckt, kommunistiska, socialistiska/socialdemokratiska, liberal och konservativa riktningar. De kommunistiska grupperna utveck­lade praktiskt taget inga Europaplaner. De följde politiskt i stort sett Moskva som ända sedan Lenin konsekvent hade vänt sig mot tanken på ett enat Europa såsom ett reaktionärt projekt av kapitalisterna för att mobilisera största möjliga styrka i kampen mot Sovjetunionen.

Gemensamt för alla Europaplaner, oavsett ursprung, var att de motiverades med de upprepade europeiska krigen som hade sin grund i nationalism, statsnytta och statsegoism. Därtill kom de alltför trånga marknader som de allt större företagen slogs om. Allt detta, sas det, ledde med viss automatik till motsatta och fientliga intressen och sålunda till krig.

Centralt för alla planer är också att de ser en ekonomisk sammanslutning som det första steget till ett politiskt enande. Man skulle gå från rivandet av tullmurarna (frihandelsområde) till rörlighet för produktionsfaktorerna och vidare till valutaunion. På vägen skulle staterna överlämna alltfler av de egna suveräna rättigheterna till ett överordnat råd eller förbund.

I det följande skall jag begränsa mig till de Europatankar som utvecklades i Tyskland. Skälen är två: dels är Tyskland idag otvivelaktigt den dominerande staten i EU. Och dels skiljer sig tyska Europaplaner markant från alla andra som utvecklades under och efter kriget.

I alla andra länderna närdes Europadiskussionen framför allt i socialdemokratiska och närståcnde grupper på vänsterkanten. Icke så i Tyskland. Där var det med undantag av några ytterligt få inlägg från fackföreningsfolk så gott som uteslutande en grupp som sysslade med saken, nämligen den s.k. Kreisauer Kreis.

Nära den lilla östtys­ka staden Kreisau hade juristen och greven Helmut James von Moltke på sitt gods fr.o.m. 1933 och särskilt efter 1942 samlat sina vänner och meningsfränder till informella möten för att dryfta Tysklands problem, inte minst med avseende på tiden efter kriget. Där samlades jurister, höga statsämbetsmän, före detta som aktiva, akademiker och, inte minst, präster och försökte formulera en politik för maktövertagande, krigsavslutning och Tysklands roll i Europa och världen efter en fred. Till kretsen hörde också några officerare, bland dem von Stauffenberg, som senare skulle försöka spränga Hitler i luften. Man diskuterade, skissade på planer, korresponderade och skrev memoranda - varav en del skickades via Sverige (t.ex. Jakob Wallenberg) vidare till engelska regeringskontakter (Moltkes mor var engelska).

Dessa herrar var inte precis kommunister. De hörde hemma i den tyska ärkekonservativa, postbismarckska och starkt socialismfientliga fållan. Allt som kunde påminna om röd färg var för dem bolsjevistiskt och av alla deras idéer kom "den sociala frågan" längst ned på listan. Högst stod frågan om Tysklands bestånd och utveckling inom 1914 års gränser med vissa små modifikationer med hänsyn till det "realpolitiska" läget, dock helst inkluderande Österrike.

De var dock inga varulvar, utan högt bildade, belasta och belevade humanister. Några av prästerna bland dem blev kända som företrädare och förespråkare för Bekännelsekyrkan (t.ex. Bonhoeffer) som grundades 1933 i opposition mot naziregimen och dess kyrkopolitik och den anpassliga Evangeliska kyrkan. I deras världsåskådning ingick som ett bärande element uppfattningen om "den europeiska kulturkretsen" som skapar en "kulturgemenskap" med "normer för den europeiska civilisationen". Detta Europa tänktes omfatta alla västeuropeiska länder och begränsas österut av Baltikum, Finland, Polen och Rumänien. Ryssland (Sovjetunionen) blir således utanför. Dock kan man senare tänka sig att det sträcker sig "så långt österut som möjligt eller till Ural .

Denna "kulturgemenskap" utmärks av att den är "vit", "humanistisk" och bygger på "den kristna sedlighetens grundsatser". Det sista är visserligen centralt men inte helt problemlöst; vi kan lägga märke till en rad motsägelser mellan ideologi och politiskt program. Man handlar på ett "Guds uppdrag" och besinnar den "gudomliga ordningen" då man i en framtida regering utgår ifrån kristendomen som "grunden för den sedliga och religiösa förnyelsen" inte bara av det tyska folket utan av hela den europeiska "folkgemenskapen". Denna förnyelse - genom kyrkans försorg - leder till Europas "tillfrisknande". Kyrkan har en "stor uppgift att uppfostra" och får därför stort utrymme och friheter när Europa skall nydanas. Dessa "människodaningens uppgifter" är ju, som var och en lätt inser, Tyskland särskilt kallat att genomföra. Den "andliga utvecklingsriktningen" har som mal att göra slut på "maktpolitiken" och "nationalismen" och "statens makt/våld ("Gewalt") över den enskilde", och den innebär även "slutet för rastänkandet" .

Men nu är människorna en gång inte särskilt insiktsfulla. Visserligen gäller det att "vinna" Europas folk "för denna ordning och för den tyska ledningen". Man kallar det inte för "hegemoni", men menar att detta samarbete för Tyskland är så avgörande "att det måste komma till stånd mot varje motstånd". Innan dess må man dock försöka att "fostra" de nya europeerna till dess de "mognat". Denna "människodaning" företas bäst i och genom kyrkorna med "tron" som grund. Men även genom skolan, "Arbeitsdienst" (!), massmedier etc. Om man, dvs de tyska herrarna, då går varligt fram, inte utnyttjar sitt centrala läge, inte sin nummerära styrka" och heller inte sin "högspända prestationsförmåga”; om man dessutom avstår från att tala om den "tyska herremänniskan" och låter bli att visa "omåttlighet" och "maktbegär" och i stället visar de andra aktning för deras "nationella ära och självständighet", då kan man nog få leda dem "med visa råd och visa händer" utan "brutalt vald". "Gör man dessutom allt for att göra ledningen osynlig, lämnar man andra företräde, då det är frågan om ytligheter, sa kan man lekande lätt leda de europeiska staterna till en "gemensam välfärd". Det gäller att använda sig av samma "visdom som Bismarck förkroppsligade vid Tysklands enande". I sin yttersta konsekvens leder detta till att "så snart alla de deltagande folkens fria samtycke har säkrats, måste bärarna (sic!) av denna ordning medges rätten att infordra av var och en lydnad, vördnad och i nödfall även insatsen av liv och egendom för folkgemenskapens högsta politiska auktoritet." (Så i ett för Kreisauer Kreis gemensamt "Grundsätze fur dit Neuordnung från augusti 1943)

Jag kan här inte låta bli att citerar ett längre stycke ur Moltkes utkast av den 9 juni 1941. Han beskriver här ett tänkt "utgångsläge" efter kriget:

"Europa är en förbundsstat med enhetlig suveränitet. Förbundsstaten begränsas i nord och väster av Atlanten, i söder av Medelhavet och Svarta havet, i öster av Rumäniens östgräns, de gamla idolen, de före detta Baltstaterna och Finland. De ryska områdena fram till Ural underställs förbundsstaten, men inte som fullvärdiga delar, utan - åtminstone tills vidare - i form av skyddslingar (Schutzbefohlene), Afrika fram till Kongo inklusive, men utan Egypten, Sudan och Abessinien, är europeiska kolonier." Men han betonar Storbritanniens särstanning som medlem. Sedan kom Stalingrad, och man tvingades överge de storvulna drömmarna och begränsa sig till realpolitik.

Så långt är det frågan om gängse, om än i grunden tämligen pessimistisk, kulturkonservatism i germansk tappning. Det är i mångt och mycket 1 800-tal och hänvisningarna till Bismarck är också många. Uppfattningarna är inte helt enhetliga. En Moltke skiljer sig från en Goerdeler, en central gestalt i kretsen, som något opreussiskt förordar en mer nyliberal position med mindre statligt inflytande på ekonomi och samhällsliv. En von Trott är mera uttalat antikommunistisk och kan just därför trots sin gudlighet, tänka sig använda "moderna socialistiska grundsatser inom alla det politiska och ekonomiska livets områden", det gäller att "korporativt"(!) sammansluta medborgarna. En Schönfeld, som är präst, har inga skrupler inför tanken att "likvidera" Hitler. Men i stort kan man behandla dem som den enhet de själva ansåg sig representera.

Gruppen utvecklar ett tämligen enhetligt och konsistent program för en sameuropeisk utveckling. Man börjar med ett stegvist nedrivande av tullmurarna under överinseende av ett gemensamt råd, alternativt en gemensam "regering". Gränspassagerna förenklas genom passfrihet, trafik och kommunikationer görs enhetliga. Med tiden anpassas rättsväsende och rättsregler, och företagskooperation befordras tills det är dags att skapa gemensam valuta, gemensam utrikespolitik, gemensam krigsorganisation och polisväsende osv. Somliga förordar mer överstatlig ekonomisk planering efter "sant socialistiska grundsatser". (Här kan man i förbigående påminna om att det tyska CDU efter kriget hade socialismen inskriven i sitt program! Vi vet hur det gick sedan.)

Man hade ännu inte insett frihetssträvandenas styrka hos koloniserade folk och länder. Följdaktligen hade alla Europaprojekt ännu inte suddat ut kolonialismens paroll från sina fanor. Oavsett nationell och politisk härkomst utgick man ifrån att kolonier skulle behållas och gemensamt förvaltas, gärna i form av mandat från en världsorganisation (senare FN). I denna fråga anmälde tyskarna särintressen i det de menade att man för att förhindra framtida tyska makt- och likställighetsanspråk bör ge landet, gärna tillsammans med andra "vita kulturfolk", tillgång till "Afrika, Ostasien, Sydamerika också för den tyska exporten, vilket skulle ersätta den tyska rustningsindustrin". När man så hade fått till stånd "en rättvis fördelning av de ekonomiska tillgångarna" så hade man "löst kolonialproblemet". Det som återstod att klara ut för den europeiska, eller eventuella globala, gemenskapen var "judefrågan", som omnämns på några ställen, men inte ges någon närmare lösning.

Liksom i övriga Europa var också våra tyskar delade i synen på vilka som förutom det självskrivna Tyskland skulle utgöra det nya Europas kärna. Det fanns en frankofil och en anglofil linje. Den förra hade sina förespråkare framför allt i västra riksdelen, kring Rhenlanden (t ex Adenauer) och Sydtyskland, den senare företräddes av slavofober i Kreisauer Kreis och hade sin bas huvudsakligen i Preussen och Österrike. Dessa skillnader spelade under krigstiden ingen större roll. Under de nya förhållandena med USA som den i allt ledande makten kunde dessa två linjer under femtiotalet förenas.

Har nu allt detta någon relevans för dagens EU-politik och EU-debatt? Ja. Man bör komma ihåg att den tyska politiska klassen varje år firar det misslyckade attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 som ett slags andra, inofficiell nationaldag. Då firas inte bara Stauffenberg och de andra som var direkt inblandade i försöket, utan också och inte minst Kreisauer Kreis. Den framställs som det ädlaste det tyska motståndet hade att erbjuda. Man glömmer inte heller att understryka att det är därifrån dagens politiska tänkande bland de konservativa (framför allt inom CDU, dock inte bara!) hämtat och hämtar sin näring. I så måtto påverkas Europa ännu idag av denna reaktionära prat- och skrivarklubb. Den raka linje som går politiskt, ideologiskt och personellt från Moltke, Goerdeler, Trott och svartrockarna till Kohl och Herzog förtjäna en egen artikel. I den skulle man också behöva berätta historien om nazisternas Neuropa vars ena upphovsman hette Karl "Superminister" Schiller, på 60-talet tysk ekonomi- och finansminister under Brandt. Med andra ord skulle man behöva visa på kontinuiteten, konsistensen och konsekvensen i den tyska politiken, vare sig det gäller den "transatlantiska" eller "europatanken" . 

Wolf Elz              Tryckt i Clarté 3/94


Så här stod det i Clarté:

Bo Lundgren har upptäckt att Sverige är ett klassamhälle

Egentligen var det nog överklassen som upptäckte det först, kanske till och med uppfann klassamhället, även om man nu inte vill kännas vid faderskapet. Så för Lundgrens och Moderaternas del bör man snarare tala om en återupptäckt. Eller rättare, vanligt hyckleri.

Att Sverige var och är ett klassamhälle är inget nytt. Inte ens för de unga: 

Det var i början av 80-talet. Högerpartiet hade något år tidigare ändrat sitt namn och använde sig därefter av den falska varubeteckningen "moderat". Själv var jag då lärare på Välkommagymnasiet i Malmberget. Gruvstrejken hade ägt rum tio år tidigare dvs våra elever hade varit mellan 5 och 7 år och sålunda gick de nu i första till tredje ring. De flesta var gruvarbetarbarn. 

Nu hade vi en skolvaktmästare - en liten enfaldig en - som faktiskt tillhörde detta famösa högerparti. Det kan inte ha varit helt lätt att i denna omgivning stå för dylika åsikter. Så långt hade han ju sin resning.

Då närmade sig valet 82 och partiet hade skickat ut klistermärken till sina proselyter att sätta upp. Vilket han gjorde. Skolan blev nerlusat av dessa runda märken med moderat-M:et under vilket det stod (om jag inte alldeles missminner mig): Också en arbetare kan vara moderat!

Går inte ungarna och stryker under "en" med tjock röd markerpenna på vartenda märke! Varefter de försvann illa kvickt.

Klistermärkena, alltså. Moderaterna dras vi fortfarande med, till och med enstaka exemplar i arbetarklassen. Det tycks nämligen alltid finnas en enfaldig liten vaktmästare ibland oss som tror att folk blir rika för att de är moderater och inte tvärtom.

Wolf Elz 2001-08-24

Tyska våndor

Under pågående överfall av Nato på Kosovo tog några tyskar das Grundgesetz på allvar. Ty grundlagen stadgar förbud mot tyska krigshandlingar utanför Tysklands territorium och som inte är avsedda för omedelbart försvar av landet. De spred ett ”Upprop till alla Bundeswehr-soldater som deltar i Jugoslavienkrieget”. När uppropet i en första vända hade offentligtgjorts startade åklagare utredningar om uppmaning till soldater att vägra lyda order, att inte delta i ett folkrättsligt och grundlagsstridigt angreppskrig och att istället desertera.

Lägre domstolsinstanser dömde flertalet undertecknarna för uppmaning till desertering utan att pröva det lagliga i de tyska krigshandlingarna. Dock har en högre instans frikänt de flesta med hänvisning till åsiktsfriheten.

Nu har de rättsvårdande undertecknarna fått Humanistische Unions Fritz-Bauer Priset.

Huruvida kriget varit olagligt är emellertid fortfarande en öppen fråga i Tyskland. Det kanske behövs ett nytt Nürnberg?!

Wolf Elz 010224

OBS! PS fyra år senare: Sommaren -05 kom en tysk delstatsdomstol fram till att en officer, som vägrat utföra sin tjänst hemmavid då dess resultat skulle användas i och för ockupationen av Irak genom USA, inte kunde bestraffas med degradering eftersom USA:s överfall vore olagligt enligt både internationellt och tysk lag. Så vitt jag vet har domen vunnit laga kraft.


En dag sammankallade Djingis-Khan sina söner. Ur ett koger drog han fram en pil och bröt den i två delar och dessa bröt han också itu. Sedan tog han en pil till och så ytterligare en till dess han hade en hel knippe. Till och med starka brottare förmåde inte bryta dem. Han höll fram det för sina söner och sade: ”Så förhåller det sig med er! När en smal pil buntas ihop med sina likar och alla stöttar varandra, är till och med kämpar ur stånd att bryta dem och de måste lämna saken därhän utan att uppnå någonting. Så länge ni bröder hjälper varandra kommer var och en att vara stark tack vare de andras hjälp. Huru många maktfulla fiender det än må finnas, de kan inte triumfera! – Och om det bland er inte finns någon anförare i vars anvisningar och befallningar övriga brödrarna, sönerna och följeslagarna inte vill foga sig, då kommer det att bli så som med en månghövdad orm: En natt härskade bitter köld och de ville krypa i en håla för att skydda sig för kylan. Varje gång då ett av huvudena dolde sig i ett hål motsatte sig de andra och därav gick de alla under. En annan orm däremot med bara ett huvud och många stjärtar kröp ner i en håla, förskaffade sig och alla sina kroppsdelar skydd och överlevde den bittra kölden.”

Ata Malik-i-Guwaini (1226-1275)


Knut Carlqvist: Tysta leken  Varför sjönk Estonia?

Stockholm 2001 ISBN 91 7054 917 6 Pocket ca 65:-kr

En sanning om Estonia

Det här kommer att bli knepigt. Hur ska jag anmäla boken? Vilket tonfall? Ska jag referera eller …?

Jo, så här ligger det till: Knut Carlqvist (KC) har tidigare låtit trycka Kung Erik av folket, en historik - och annorlunda biografi - över Erik XIV regimente och samtidigt – och inte minst – ett oerhört spännande avslöjande om varför han måst mördas och vilka som stod bakom, samt en analys av hur skeendet kan inordnas i ett större sammanhang och varför det angår oss ännu idag. Styrkan i KC:s framställning ligger på flera plan: Han är en driven stilist med ett för ämnet lämpligt tonfall, än sarkastiskt, än allvarsamt, än muntert osv. Han har en förmåga att lägga upp berättelsen på ett intrikat men ändå logiskt sätt. Han nystar fram en tråd här, släpper den, tar upp en annan, släpper den osv för att sedan plocka upp dem alla och visa oss hur tåtarna hänger ihop och vad som hänger i dem. Aha, det alltså var pudelns kärna! Så bygger han upp och vi råkar i ett alltmer andlöst tillstånd av ökad insikt och spänd förväntan. KC skärskådar källorna, väger dem, söker stabila fakta, jämför och skapar olika förklarande scenarier. Allt med outtröttlig detektivisk akribi. Han lämnar öppet det osäkra men hävdar också bestämt det säkra. Slutligen har vi lärt oss att det nog med stor eller största sannolikhet var så här och så där det gick till! Några, till synes välförtjänta, avrättningar av andra/tidigare uttolkare pryder vägrenen där KC skrider fram. Men även det är ju som det bör vara. Vad mera kan man begära av undersökande historieskrivning/journalistik?

I föreliggande bok gör han sammaledes. Han tar sig an den inte helt oomstridda haveriutredningen av Estonias förlisning. Han granskar samtidigt andra utredningar och analyser, enskilda undersökningar och diverse böcker i ämnet. I motsats till de officiella undersökningar som huvudsakligen befattar sig med tekniska spörsmål om orsaken till tragedin – och mer eller mindre uttalat hänskjuter ansvaret till varvet - så tar sig KC före att vilja förstå de personella, politiska och eventuellt ekonomiska krafter som spelat roll. Och - som han visar - huvudrollen.

Estonias förlisning står även i internationell jämförelse i en klass för sig av den civila sjöfarten. Nästan 900 människor miste livet. De överlevandes och anhörigas lidanden … jag kan nog bara ana hur stora de är. Som synes fattas mig ord. Utan att ha varit inläst på saken - jag vet nog inte mer än gemene man, beroende som jag är av medierna – så har jag tyckt att turerna kring frågan om orsaken, kommissionens arbetssätt och personella sammansättning, samt också behandlingen av de överlevande från politiskt håll, varit märkligt, och min stående kommentar var: jag tror, vad jag vill! Och: Säger dom, ja! Jag var nog inte ensam om denna skepticism.

KC visar hur befogad den var. Han visar också vilket eländigt spel: politik, prestige och pengar! som försiggick bakom kulisserna och ibland framme på scenen. Och hur högt det spelades av de högsta! Han visar också vilka andra förklaringar än de officiella som är möjliga, rimliga och sannolika. Och de får läsarens hår att resa på sig och tilltron att ramla av, det kan jag tala om!

Vad jag inte kan och vill tala om är vad KC säger i sak, vilka slutsatser han konkret kommer fram till, vilka personer han menar bär ansvar och hur dom hittills har lyckats att undslippa det. Jag kan, vill och bör inte tala om det, därför att jag då skulle beröva läsaren den nödvändiga och delvis överraskande och chockerande djupare upplysningen, men också nöjet – ja, nöjet! fast saken är så allvarlig och nedslående – att själv få uppleva pusslets gång och dess upplösning. Just denna spänning, som skapas av hela upplägget och tonfallet, kommer att hjälpa boken med den nödvändiga spridningen.


do ut des = Iou

Under läsning inom olika historiska epoker stöter man, inte så få gånger, på fenomen som tycks vara hemma i flera eller t o m alla tidsåldrar. Man förleds nästan att spekulera om ett den mänskliga naturens axiom: är vi födda sådana? Lyckligtvis kan dock likheterna esomoftast förklaras på enklare sätt, nämligen historiskt. Det är enklare såtillvida vi inte behöver vänta på att hela vårt människoväsende har kart- och belagts till sista detalj – dvs en evighet – men också enklare enligt Ockhams och vår erfarenhet, nämligen att den minst komplicerade förklaringen är att föredra – till dess man överbevisats om annat, vilket händer rätt så frekvent i ens liv.

Ta detta med givande och tagande. Det lär ju vara så ädelt! - Den medeltida latiniserande kyrkan talade i antik efterföljd om ”do ut des” - jag ger (så) att du ger (tillbaka) - och ansåg det vara ett gudibehagligt förhållande. Det var då - och är oss nu - föga moraliskt anstötligt när det skedde och sker inom den härskande (adels)klassen. Vi förväntar oss inget annat. Och det var också rentav en förutsättning för hela dess levnads- och reproduktionssätt. De feodala vasallförhållandena byggde just på att den ene gav län och den andre (mot)tog län – under övliga höviska former och gester av underkastelse och beskydd, sk handgång. Och samtidigt visste båda sidor att de ty åtföljande försäkringar om ömsesidig stöd och hjälp, om trohet och kärlek mm, gällde endast till dess endera eller båda hittat bättre optioner eller dog, varvid alla avtal och förpliktelser förföll. Läs Egil Skallagrimssonsaga som ett nordiskt exempel! Studera 900-talets ottonska regeringsmetod!

Detta do ut des kunde ta sig underliga uttryck – som vi idag kan tycka. I Frankrike lär det ha hänt att det lokala helgonet anropades om beskydd mot det myckna regnande som hotade skörden. Det frambringades offer i kyrkan, sista slantar satsades, mässor betalades, kvarblivet tionde inkom, helgonstatyn eller bilden nymålades. Regnet fortsatte. Då tog bönderna helt resolut och sonika helgonet ut i vätan och slog det för att inte ha uppfyllt sin del av avtalet. Tursamt nog slutade det att ösa ner och man slapp skaffa nytt helgon. Tvärtom ansågs metoden framgångsrik och torde ha gått till hävderna för senare generationers hågkomst. Denna för oss roliga historia nedtecknades med vederbörligt allvar i en vita – jag har glömt vilken. Liknande har också förekommit på annat håll.

I gängse historieskrivning anses nu inte böndernas tilltro till ömsesidighet – reciprocitet som det kallas – lika viktig som den mellan herrarna. Då tänker man i första hand på mellanhavandena mellan kungar och furstar, mellan dessa och adeln i övrigt och eventuellt – i ett senare skede – mellan alla dessa och städerna. Och vi glömmer inte att bland herrarna återfinner vi de kyrkans män som utifrån sin härkomst satt på de därtill svarande klerikala posterna, prebendena. Hela detta komplicerade hierarkiska system hölls samman bl a av alla dessa avtal om do ut des. Först sent kom de viktigaste att fixeras i skrift; oftast fick handslaget och en uppsjö av vittnen, ibland också pant eller gisslan, duga som säkerhet. Som man kan förstå så hängde ju allt på de direkta personliga förhållanden parterna emellan. Öppnades bättre optioner kunde man låta avtalet rämna. Dog en part föll det likaså. Man var bara ansvarig för sin och det bara så länge man levde. Systemet var prekärt. Tillfälligheter kunde skapa kaos, krig eller stillastående. Lagar fanns men deras tillämpning följde makten. Feudalismen var – som varje ojämlikt samhällsystem – anarkisk.

Mindre självklart ter sig för oss att ”do ut des” även gällde de rikas förhållanden till de fattiga. (Min formulering antyder att det kanske är fråga om en enkelriktad väg!) Såhär till exempel: Den kristna religionen fjättrade sina får genom budskapet om helvetet. Det fanns snart sagt inte en handling som inte kunde skuldbeläggas, göras till synd, och den synden skall ”du” bära. Dock kunde du redan här och nu fritas från skuld och synd genom goda gärningar. Dessa gärningar var relaterade till din ställning i samhället, ditt medlemskap i resp stånd, och till syndens art och ”storlek”. Det utvecklades redan tidigt (på 600-talet) en veritabel katalog, ett smörgåsbord, av lämpliga avlatsgärningar. Var synd hade sitt pris, skulle man kunna säga. Det gavs en byteshandel. Herrarna förbröt sig - väl vetandes - i stor skala mot bönderna. Drivna av ångesten byggde de sedan kyrkor, inrättades kloster, stiftades gods. Man betalade för fattigvård, gottgjorde för plundringar, skattade för incestuösa giftermål, för fadermord och sonedråp. Allt kunde gottgöras. Man betalade för ”de många förolämplingar som jag tillfogat till och med Gud själv och andra i mitt namn”, som formeln kunde låta. Man fruktade Herrens vrede, så skrev man uttryckligen. I katedralernas sakralkonst framställdes just domedagen, själavågen, St Mikael och djävulen tvistande om de döda. De väger deras skuld mot de goda gärningarna. Som i livet så in i döden: do ut des. Men alltid interpersonellt. Mellan dig och en annan person, mellan dig och Gud. (Se också Kessle/Myrdal: När Västerlandet trädde fram, 1992)

I tider då en liten härskande klass/clique måste försvara sig mot en allt större klassmässigt sammansatt opposition växer benägenhet och nödvändigheten att hålla maktutövning och ekonomi inom den snäva kretsen. Do ut des är ett verktyg lika mycket för detta ändamål som för att sålla fram påläggskalvar, de som kan koopteras. Do ut des för politisk maktutövning blir alltmer till privata mellanhavanden. Den härskande klassen agera som ägare till allt. Om i Motala, Rosenbad (samtal), EU (lobbyister) eller FN. Bara det att det nu kallas Iou dvs: I owe you (and you owe me)!

Den just nu aktuella Enron-skandalen är ett exempel så gott som något. Strängt taget är det ju ingen skandal. En skandal är det oväntade, hemliga, förtäckta. Men Enron är ju inget annat än den mest banala vardaglighet. Där avgör profitens storlek endast hur långt man är beredd att gå. Skandska, NCC och andra byggjättar i Sverige har ju levt efter dessa principer i många årtionden. Den ena handen tvättar den andra, Iou, do ut des ….. Även kapitalismen fungerar ju anarkisk. Lagar och regler gäller bara sååå långt – och för dig och mig, förstås.

Det händer förstås att det går i byxorna. Kejsare Ottos farbror Heinrich pretenderade på tronen, inrigerade och fängslades. När Otto dog blev han fri och kunde återuppta sina stravanden. Hans son blev sedermera kung och kejsare. Men att Heinrich suttit fånge minskade på intet sätt hans anseende och hans möjligheter. I princip. Det skulle mycket till innan ”nåden” svek en, dvs innan släktband och intressen och idiosynkrasier satte punkt för ens karriär eller störtade en i fattigdom och misär. Egil svek Erik Blodyx och klarade sig, om än på håret. Karl den store krossade och underkuvade saxarna för att sedan ta deras hertig till nåder, återbörda honom till den ställning han haft innan osv. Ett par generationer senare ställde saaxarna kungadynastin.

Det är inte stort annorlunda idag. Minns ni bankdirektören som måst avgå? För att sedan återkomma i jämförbar ställning och med rikedomen i behåll. Ministrar som hamnar som ambassadörer i nya rampljus eller får fina ”utredningsuppdrag” och snart en ny portfölj. VD:ar som lämnar den ena förlusten efter den andra efter sig ….. Vi får väl se hur Enron-affären slutar, eller NCC-direktörerna eller …. Det ligger i sakens natur: Du kan ju bara lita på de dina, som du känner väl, som du vet var du har, som tänker som du och handlar som du (troligen också hade gjort). Och ”alla” vet allt om varandra. En delikat situation. Och det är ju i vilket fall ändå någon annan som betalar notan. Inget är så osäkert som främmande. Det gällde feudaladeln då och det gäller kapitalisterna idag.

Det som kan vara gott att komma ihåg är att dessa företeelser har också de sina konjunkturer. Där den politiska laglösheten utbreder sig gör den det alltid samtidigt och arm i arm med den ekonomiska. Ju svagare folken är desto lättare är det att ta för sig. (Gör man en jämförelse mellan Sverige och kontinenten på 1400-talet så finner man att bönderna/allmogen i exv. Frankrike och Tyskland var splittrade. De kunde lätt spelas ut mot städerna, mot furstliga ”särintressen”, missta lätt det redan svaga stödet hos lokala kyrkomän osv. Icke så i Sverige! När den härskande klassen därnere kunde återhämta sig från pestens och jordbruksomställningens kostnader på böndernas rygg och bygga upp nya rikedomar och starkare politiska allianser, lyckades den svenska bondeklassen att samarbeta och hålla stånd och den lät herrarna i stort sett själva betala sina strider. Det var Gustaf Vasas tur!)

Dagens kapitalism och imperialism kan inte längre vara förvissad om att ha folken med sig. Jag tycker man kan med fog hävda att herrarna åtminstone blivit osäkra: de sluter sig samman, upprättar en klientilism mellan personer istället för söka stora politiska samförstånd på klassmässig bas så som fallet var sedan 20-talet och under efterkrigstiden. De famlar efter pragmatiska lösningar utan en plan. Personer tycks vinna i betydelse och samtidigt blir allt mer prekärt. Historien bidar …..


Häromsistens hade jag följande infägg i en pågående debatt på Fib-Forum. Inlägget ska i redigerat skick införas i nr 2-2000 av Fib/K:

I vilket läge dyker nazismen upp på nytt?

Att det fanns - och finns - övervintrare från förr är ju inte konstigt. De anades, och hördes ibland, under hela efterkrigstiden - i Tyskland och Frankrike, för att inte tala om i USA. Det kan tyckas märkligt att Danmark och Norge, länder som i praktiken varit utsatta för nazismen, uppvisar så starka och välorganiserade grupper av rabiata hakkorsbärare. Att det även i Sverige skulle utvecklas en så både brokig och brutal mångfald av nazistiska grupperingar att de vid internationella jämförelser rentav kommit att framstå som ledande, är både självklart och överraskande. Självklart därför att det är inget som säger att Sverige skiljer sig från andra länder, och överraskande eftersom Sverige, med hänsyn till landets rikedomar och historia inte borde utgöra en så god grogrund.
    Alltså: I vilket läge dyker nazismen upp på nytt?
Först den gängse förklaringen: Det är kris och arbetslöshet, det är utarmning och hets och nedmontering av invanda sociala skyddsnät. Det är skolans innehåll och form, som inte längre svarar mot de sociala och yrkesmässiga förändringar som folket tvingats igenom. Förebilder har korrumperats och därmed självbilden. Den gemensamma nämnaren, "folkhemmet", de keynesianska lösningarna med alla sina sociala ingenjörskonster har sopats undan av nyliberalism och kreativt tänkande. Allt detta vet vi och det är så banalt att man kan gäspa!  Men, det är i detta läge, i detta alleuropeiska för att inte säga globala läge, som "man" sätter fart på EU-projektet!
    Det finns dock en svensk säregenhet. I alla länder ser makten åt vårt håll, pekar och säger: Så där bör vi göra! Så ska krisen hävas! Man beundrar hur den socialdemokratiska svenska regeringen och enkannerligen Persson angripit de ekonomiska omställningsproblemen och löst dem genom att radikalt och de facto omfördela landets rikedomar i en enorm omfattning för att därigenom frigöra riskvilligt investerings- och spekulationskapital. Man är full av beundran över att "svenskarna" (man menar folket) lät sig övertygas så om nödvändigheten att de höll sig stilla, tysta och lugna.
I Tyskland, och för övrigt inom hela EU, framhåller man Sverige som förebild. Därnere vågade man inte gå lika burdust fram, inte under hela 90-talet och än mindre nu när konjunkturen är bättre. På sin höjd petar man i hälsosystemet och a-kassan och lite annat smått. Men inga radikala grepp för då ...!
    Många är idag de röster som varnar för att om inte EU och de inblandade regeringarna snart kommer fram till en lösning av de sociala och politiska frågorna - den s.k. sociala dimensionen och "demokratin" som "man" säger - så kan det hela spricka, och de nuvarande makthavarna bli f.d. Folk kommer att ta sig ton, organisera sig själva, föra fram egna representanter (antagligen populister) etc. Vad makten behöver är en ny konsensus, en ny enighet.  Ett verktyg är, menar jag, att hålla fram nynazismen och dess olika varianter. Inte så att man går in för att stödja eländet, backa upp dem via hemliga kanaler eller liknande Men dock så att man via politiska utspel (Perssöner som upptäcker "mandat", som blir gripna djupt in i själen av judarnas grymma öden i Auschwitz, som ger ut skrifter osv) som understöds av pressens lösnummersäljande rubriker söker dölja splittringen mellan herrarna och folket, splittringen mellan och inom klasserna. Söker dölja att kittet torkat in och ramlat bort. Och då passar det med en fiende större, mäktigare och hotfullare än någonsin Nato eller EU eller något annat. Då passar det med nazister, små som stora, äkta som kriminella. Ty de representerar ONDSKAN och ONDSKAN kan och måste utrotas oavsett kostnader. Och däri kan vi alla vara överens, inte sant?!    
I en i några stycken intressant och förtjänstfull akademisk doktorsavhandling analyseras just hur pressen och "vardagsförnuftet" hos folk ser ondskan där vi ser politiska och andra makter. Avhandlingen är av Jonas Lindblom: När vetenskapen tystnar - ett socialpsykologiskt studium av massmedias behandling av morden i Falun, Bjuv och på Stureplan (Förlags AB Gondolin, Stehag 1999) och framlades på Sociologiska .institutionen. vid Uppsala Universitet i oktober. Nu behövs ju inte eller ska inte behövas akademisk knappologi för att upptäcka detta mediernas favoritspöke. Att psykologisera samhälleliga förhållanden är ju ett gammalt trick. Men just nu tjänar det till att uppta sinnena, avleda och förvränga och att åtminstone akut avstyra strävanden bland folket som äntligen mera högljutt börjat ifrågasätta regeringen och dess politik, dess oginhet och dess fräcka eftergifter åt kapitalet. Den senare tiden har vi ju kunnat se hur folk åter börjat snegla åt vänster, se sig själva som dom de är, nämligen arbetare och liknande. Detta är hotfullt för en regering som vår. Och då väger yttrandefriheten lätt!


Följande skrev jag i slutet av okt99 som en debattöppnare på Fib/K:s diskussionsforum (här något redigerat):

Folk, försvar och nyimperialism

Den sista tiden, i själva verket de senaste åren, har det pågått en diskussion - på högsta nivå inom statsapparaten, partitoppar, utskott och på drakarnas ledarsidor och i stort sett utan att vända sig till eller bry sig om svenska folket och dess behov och åsikter - om (det framtida) försvarets inriktning, omfattning och utrustning. Diskussionen, och ofta nog snarare slagväxlingen, har förts i ett tonläge och dramatiserats genom utspel utan att för den skull synbarligen kunnat engagera folket - annat än lokalt omedelbart berörda. Argumenteringen har haft som sin utgångspunkt att krigsfaran i vårt närområde skulle ha minskat betydligt och det därför vore både påkallat och möjligt att minska försvarsutgifterna. Därtill borde och kunde försvarets inriktning och sålunda uppbyggnad lämpligen ges annan struktur mm för att anpassas till nya och föränderliga förutsättningar. Hotet från Öst har minskat, därtill ser ett ändå tänkbart hot annorlunda ut. Slutsatsen: Vi behöver inte längre ett framskjutet försvar för att så länge som möjligt hindra fi att nå svenskt territorium. Under tiden kunde det inre försvaret mobiliseras. Tillsammans gör det ett anfall så dyrbart och utdraget att det därför ter sig olönsamt. Numer är Öst så svag och desorganiserad att vi nog inte kommer att utsättas för ett överraskningsanfall och därför hinner vidta åtgärder. Alltså kan vi nöja oss med mindre omfattande spridning av styrkor, koncentrera dem istället, göra dem rörligare och ffa utrusta dem på en högsta tänkbara teknisk nivå. Detta avlastar som en sidoeffekt även statskassan. Därtill kommer att en samordning med andra länders militärapparater och med Nato både militärstrategiskt och tekniskt redan har skett och kommer att utvecklas vidare. Det diskuteras - och i själva verket har man redan inlett det genom anpassning till och samordning med andra EU- och Nato-länders militärtekniska standart, militärteori, planering och implementering - att skapa mindre men högtekniska och högrörliga enheter,inte minst för insatser (s.k. fredsskapande resp. fredsbevarande) utom Sverige, ja utom EU/Europa. I flera EU-länder (andra ska jag inte ens nämna här) har redan vägen bort från värnpliktsförsvar hän mot en yrkeskrigsmilitär beträtts eller är ställt under debatt. Så t.ex. i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Danmark, men praktiskt och faktiskt inom hela EU. Redan har en del samordningar av sådana styrkor skett, så mellan tyska och franska (i Bosnien). Samövningar har antagit ny inriktning och nya proportioner. Utrustningen standardiseras, egaliseras och specialiseras inom och mellan styrkorna. Därmed har folkförsvaret, vars ryggrad är allmän värnplikt, de facto övergivits! Vilka slutsatser måste vi med nödvändighet dra?

  1. Ett svenskt folkförsvar upphör att existera. Krigsmakten professionaliseras och skiljs från folket.
  2. Sverige kommer att mobilisera endast som ett led i en allmän EU- och/eller Nato-strategi för försvar eller angrepp.
  3. Sverige ingår idag/imorgon i det globala (ny)imperialistiska systemet inte längre som ett passivt nyttjande utan som ett aktivt deltagande land.
  4. Därmed kommer svenska styrkor i framtiden att agera på en global arena.
  5. Militär trupp kan lättare sättas in i (EU-)inrikes politiska och sociala strider. Bindningen till folket är ju löst, "professionalismen" bjuder lydnad, hären blir till en legoarmé. (Historien är full av exempel!)
  6. Räkningen, med ränta, betalas som vanligt av svenska och andra världens folk. Kostnaden okänd, dock inte vinstfickorna.

Det är intressant att notera att, så vitt mig bekant, ingen ens inom vänstern i bred bemärkelse diskuterat frågan i dessa termer. Ändå har politiker och militärer varit oblyga, uttalade och tydliga i ord och avsikt och snart i handling. Det är så dags att börja intressera sig.  

Första uppföljaren (nov)

Gott folk,   härförleden skrev jag om Folk, försvar och nyimperialism. I dagens DN (18.11.) finns två belägg för riktigheten i mina "teser". På Debatt-sidan A4 lägger 3.världsvännen och fredskämpen Pierre Schori ut texten: "Ja till militärt EU". Jag skall inte här gå närmare in på hans framställning och ideologi. Ni kan själva läsa. (Antagligen ligger inlägget på nätet www.dn.se ) Det framgår dock att, och här citerar Schori EU, "EU skall ha kapacitet att ta beslut i hela skalan av konfliktförebyggande och krishantering". Outtalat inom vilken sfär detta ska gälla, inom EU, Europa eller hela världen. EU skall också ha "kapacitet till självständigt agerande (alltså utanför Nato och utan USA? Min fråga. WE)som backas upp av trovärdiga militära styrkor" osv. Utifrån dessa "nyckelord" förordar Schori att följa "fullt ut" EU:S Kölnbeslut, men brasklappar till med att "vi med skärpa och beslutsamhet sätter gränser mot ett militariserat EU.....". Vi har dock redan lärt att makt har den som skapar "saktvång" och att våra parlamentariker och regeringar, särskilt under senare tid, böjer sig för tvånget. De stora orden som kascherar verkligheten hör man dagligen till leda. Det är dags att visa handlingsvilja. Min fråga sålunda: Vad bör vi göra?
På samma sida "bejakar" Sv.Freds Maria Ermanno till sammans med Militärbefälhavare Percurt Green den "nya säkerhetspolitiken". De finner det helt riktigt att försvaret av Sverige rustas ned, åtminstone i den mening att det flyttas upp till internationell säkerhetspolitisk integration. M.a.o. säger man a) att ett omedelbart hot mot svenskt territorium inte längre föreligger och att b) hotet finns utanför EU. Dom diskuterar inte vilka reala intressen detta förmenta hot skulle beröra, och jag förstår dom väl. 
På sidan A11 rapporterar Mats Holmberg från Strasbourg om Javier Solanas krav på ett militärt upprustat "Europa". Solana förtjänade ju sin lagerkrans genom att besegra Milosecic i Kosovo. (Ni vet, Caesar besegrade gallerna osv.) Nu passar han till att "rusta upp EU-länderna". Så sant så! "Vår trovärdighet kräver" det. Dvs. om "vi" ska kunna ställa krav på andra imperialister på andelar av jordens tillgångar, enkannerligen i 3. världen, så måste "vår" kanon ha minst lika stor kaliber som de andras. Eller som han säger:"Om Europa (?) ska inta sin rättmätiga(sic!) plats på världsscenen behöver vi en gemensam försvarspolitik" (här: försvar = krig). "Europa" måste "i kriser" kunna "visa förmåga att slå tillbaka", det gäller nämligen bl.a. "vår civilisation, vår livsstil, vår frihet och välfärd" osv osv. Dom kan dom! I say no more, I rest my case. Wolf  

Andra uppföljaren (nov)

Hej, det jag i mitt första bidrag för enkelhetens skull kallade nyimperialism åskådliggörs dagligen i nyhetsrapporteringar. I gårdagens DN (20.11.) s. A10 - och samma dag i andra medier - sammanfattas under rubriken "Framgång för demokratin" (och det senare ordet måste ju alltid vara med på det att vi måtte "uppleva" helheten som positiv) OSSE-mötets i Istanbul resultat. Där hade träffats representanter för 54 medlemsländer, däribland hycklare, girigbukar och suputar. Bara detta senare faktum är ju ett menetekel om att det dom kan komma fram till måste vara farligt för folken. Och det är fler än 54 länder och folk som berörs. Ty man bestämde sig för en ny princip för mellanstatliga - och därigenom mellanfolkliga - relationer: Hädanefter gäller att "omvärlden har rätt att lägga sig i andra länders inre angelägenheter i humanitära frågor". Kosovo, Sudan, Irak, Somalia, Grenada osv i en lång radda .... alla dessa ingripanden i andra länders inre angelägenhet var lika många steg till att knäsätta den höga "principen". Nu är det gjort, nu är det fritt fram, och bara styrkeförhållandena och syftena avgör vem som "tillämpar" principen och vem som utsätts för den. DN:s Bengt Albons konstaterar att det "därmed (är) en framgång för västländerna och för demokratiska principer". Han är klok nog att inte försöka att närmare utveckla logiken. Herrarna upptäckte förljdriktigt att de nu "har mandat att lägga sig i" konflikter (här konkret Tjetjenienkriget). Vi kommer ihåg hur Göran Persson en gång plötsligen blev varse att han hade - svenska folket helt ovetandes - ett mandat från just svenska folket. Dom är såna, dom vet alltid mer och bättre om oss än vi själva.
Också Anna Lindh fick "en känsla av" att Ryssland mjuknar i fråga om Tjetjenien: Det "inser att de riskerar sina kontakter med västvärlden och EU", konstaterar hon. Och just så ska det alltså tydligen gå till: hot om utpressning, utpressning, ingripanden. 
OSSE-herrskapet ska skydda oss för kränkningar av "mänskliga rättigheter" och hot mot "demokratin". Jag undrar vad och vem som är det större hotet! "I slutdokumentet inbjuds andra länder från Atlanten till Ural att ansluta sig till avtalet för att bidra till stabilitet och säkerhet. Utrikesminister Anna Lindh sade att detta inte är aktuellt för Sverige, men hon avvisade inte helt möjligheten." Helt konsekvent opportunistiskt hoppar vi på tåget när det passar oss och fram till dess kan vi fortsätta odla "goda relationer" till svagare länder. Jag hoppas att ert illamående ska gå över.